Politik behöver inte bara vara ett taktiskt spel där varje förslag har som mål att tillfredsställa så många som möjligt. Det kan vara övertygelse också. Som när Folkpartiet ensamt fortsätter att driva frågan om Sveriges inträde i EMU, med krav på en ny folkomröstning under nästa mandatperiod.
Riksdagsmannen Carl B Hamilton, EU-parlamentarikerna Olle Schmidt och tyske Wolf Klinz (FDP) redogör på Dagens Industris debattsida åter för de tyngsta skälen för ett medlemskap. Som EMU-medlem blir Sverige fullvärdig medlem i det europeiska samarbetet och får vara med där de ekonomiska besluten fattas. Estland är snart med. Processen har inletts i de övriga baltiska länderna liksom i Polen och Danmark.
Hela Europa stärks av samarbetet. Sverige kommer att dra nytta av det, oavsett medlemskap, då euroländerna är våra största handelspartner. Men det handlar också om solidariteten i Europa, om att nästa gång inte säga att det land vars ekonomi havererat får klara sig självt (Grekland), för att sedan delta i arbetet med vänsterhanden, genom IMF.
Det otaktiska i att ta upp frågan före valet ligger förstås i det faktum att opinionen nu är starkt negativ till euron. En undersökning i juni visade att 60 procent inte vill se valutan i Sverige, endast 28 procent var positiva. Inte heller Folkpartisympasitörer ville ha EMU-medlemskap (48 procent emot, 40 procent för).
Just då hade Grekland beviljats ett enormt stödpaket på 500 miljarder euro, Portugal och Spanien sades stå på kö för hjälp och det spekulerades mot själva valutan, som tappade i värde. Faran är inte på något sett över för de inblandade länderna, men sedan i maj pekar kurvorna uppåt för såväl medlemsländerna som för unionen i sin helhet. Och euron är stabil.
Samarbetet ställer krav. Utan EMU hade Grekland kunnat få ställa in betalningarna likt latinamerikanska länder för några decennier sedan. Drachman hade blivit till leksakspengar och återverkningarna hade pågått för lång tid framöver.
Euron skapade inte krisen i Sydeuropa, det gjorde den misskötta ekonomin. Lärdomen av finanskrisen är nu att kraven måste öka, att problemen måste upptäckas snabbare.
Gissningsvis är opinionen nu mer positiv än i juni, när lugnet har lagt sig en aning. Allra mest positiva till euron var svenskarna i januari 2009, då en majoritet ville införa valutan. Då var ju även den svenska ekonomin under stark press.
Men arbetet för en folkomröstning, och ett medlemskap i EMU, måste fortsätta oavsett dagsopinion. Det ger trovärdighet i längden, vilket övriga ja-partier från 2003 inte tycks ha insett.
Det viktiga i det arbetet, och i opinionsbildandet inför en ny omröstning, är att sakargumenten den här gången får företräde framför känsloargumenten.