De senaste åren har bjudit på en del besvikelser för riksdagens tredje största parti. Det rödgröna samarbetet resulterade inte i ett regeringsskifte 2010. Inte heller har alliansregeringens invit om samarbete, som var tänkt att hindra Sverigedemokraterna från att utnyttja sin position som tungan på vågen, gett några större konkreta resultat. Relativt snabbt gjorde man visserligen upp om migrationspolitiken. Men migrationsöverenskommelsen har inte infriats. Det är inte svårt att hitta orsaken. Migrationsminister Tobias Billström (M) spjärnar emot. Nyligen hotade MP att bryta samarbetet.
Att man i grunden inte har något problem att samarbeta med partier på båda sidor blockgränsen är inte underligt. Miljöpartiet identifierar sig helst inte i termer av höger eller vänster. Politiken kan därmed skilja sig över tid. Det märks inte minst nu då de nya språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har börjat sätta sin egen prägel på politiken.
Fridolin har valt att nästan uteslutande tala om utbildningspolitiken. Det kan tyckas var ett rätt djärvt val med tanke på att Folkpartiet dominerar detta politikområde. Men partiet behöver hitta en ny valvinnande fråga. De senaste åren har väljarnas intresse för miljö-och klimatfrågor minskat.
Från och med den första juli blir dock Fridolin föräldraledig i ett halvår. Då tar Åsa Romson över styret av partiet och hon är inte lika förtjust att tala om utbildning. Hon har snarare varit den som förvaltat de senare årens mer breda och pragmatiska politik. Under sitt tal på kongressen riktade hon dock in sig på att kritisera regeringens klimat- och energipolitik.
Romson efterlyser en riktad satsning på förnybar energi och kritiserar regeringen för att vara alltför fokuserad på kärnkraftsfrågan. Hon förklarade också att hon var intresserad av att diskutera en energiöverenskommelse med både statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och S-ledaren Stefan Löfven.
Det finns visserligen ett reellt behov av en långsiktig blocköverskridande uppgörelse på energipolitikens områden. Men Miljöpartiets politik skiljer sig alltför mycket från både alliansens och Socialdemokraternas för att man ska kunna komma överens utan långt gående kompromisser. Det är inte Miljöpartiets väljare intresserade av.