I valrörelsen 1998 blev kraven på förbättringar i välfärden nästan parodiska. Socialdemokraterna upprepade frasen "vård, skola, omsorg" till den grad att den förvandlades till ett mantra. Vad frasen betydde mera konkret förblev oklart. I stort sett alla partier hade varianter på samma tema.
Detta mantra innehåller dock kärnan i det vi kallar för välfärd. Vi nöjer oss inte med god vård när vi blir sjuka - vi vill ha förstklassig vård. Mamma ska inte bara omhändertas på hemmet utan erbjudas stimulans som ger livskvalitet. Och endast världens bästa skola är god nog åt våra barn.
Vilken människa skulle nöja sig med mindre? Det ligger i sakens natur att vi ständigt vill ha fler och bättre välfärdstjänster.
Problemet är att plus och minus inte går ihop. De som levererar vård, skola och omsorg - dvs kommunerna och landstingen - får inte pengarna att räcka till. 10 miljarder fattas i år. Kommande år blir det än värre. Detta trots att kommunerna drar ned på verksamheter för att spara pengar och trots att den största kommunala skattehöjningen på 25 år precis har genomförts.
Det räcker ändå inte. Kommun- och landstingsförbunden förutspår i en krisrapport fler skattehöjningar. Den 50-öring som Uppsala höjde skatten med i år lär följas av ytterligare både en och två kronor inom ett par år.
Det går inte att hålla en rimlig skattenivå och samtidigt öka uppdraget att leverera välfärd. Det menar Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu (s). Därmed hamnar han på kollissionskurs med statsminister Göran Persson (s), som nyligen menade att det inte finns någon gräns för hur mycket skatt man kan ta ut. Behoven först, sedan ser vi hur vi ska finasiera dem, är Perssons linje.
Det är inte hållbart. Behoven är ju oändliga, medan resurserna är högst begränsade. Enligt den Perssonska logiken borde då även skatteuttaget bli oändligt.
Men även han inser naturligtvis att någonstans finns en gräns, både för vad som är möjligt och för vad som är moraliskt rimligt. En utveckling med ständiga skattehöjningar är inte på förhand given. Alternativet till att höja skatten är att göra besparingar. Det är aldrig populärt, men samtidigt en del av politikens villkor. Politik är att välja - eller med ett annat ord prioritera.
Inte minst gäller detta företrädare i riksdag och regering. I början av 1990-talet sanerades statens ekonomi till stor del genom att många uppgifter lades över på kommunerna. Nu händer samma sak igen. Det är lätt att på valrörelsens torgmöte eller i riksdagens talarstol lova nya reformer och sedan kräva att kommunerna ska leverera. Betydligt svårare är att skicka med pengar. Den här utvecklingen måste brytas. Det kräver politiskt mod - i såväl kommuner som riksdag och regering.