På väg mot statlig cencur
Det är svårt att känna någon som helst sympati med Sverigedemokraterna. Att partiet, via sitt organ SD-kuriren, gärna häller bensin på den brasa som uppstått efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna förvånar knappast. Det ligger helt i Sverigedemokraternas intresse att provocera fram en hatisk stämning mot muslimer. Där verkar partiet helt i Dansk Folkepartis anda.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I sak finns det därför ingen som helst anledning att sörja att partiets hemsida stängdes under torsdagskvällen och att den nidbild som publicerats togs bort. Den var en förolämpning i första hand mot muslimer, men också mot alla som värjer sig mot extremism och värnar ett värdigt debattklimat.
Men.
Man må tycka illa om Sverigedemokraterna i allmänhet och deras senast tilltag i synnerhet, men deras tidning åtnjuter likväl samma grundlagsskydd som andra tidningar — till exempel UNT. Rätten att yttra sig fritt är en grundbult i demokratin. I det ligger att vi måste acceptera en lång rad åsikter och uttryck som vi avskyr.
Därför finns det all anledning att oroas över det som nu har skett. Den militanta och Syrienstödda rörelsen Hizbollahs tv-kanal al-Manar förmedlade i torsdags på bästa sändningstid i Libanon en förvrängd bild av sanningen där SD-kurirens smaklösa tilltag framställdes som Sveriges officiella politik. Tv-sändningen var en direkt uppmaning till attacker mot svenska intressen, och ska ses i ljuset av det inrikespolitiska spelet i Libanon och den syriska regimens maktpolitiska intressen.
Det var ett hot som uppenbarligen gick hem. Både UD och Säpo kontaktade det företag som sköter SD-kurirens servrar och vips hade tidningens hemsida släckts ned. Säpo poängterar att beslutet fattats av företaget "helt på egen hand", på samma sätt som utrikesministern framhåller att den UD-medarbetare som träffat företagsledningen också agerat utan hennes vetskap. Exakt hur det hela gick till är svårt att veta, men det är svårt att värja sig mot misstanken att någon form av påtryckningar har ägt rum.
Oavsett vad utrikesminister Laila Freivalds har vetat och inte vetat är det tydligt att UD:s agerande präglas mer av rädsla än principfasthet.
Laila Freivalds beklagar att det finns extremister i Sverige som attackerar muslimer, men markerar inte mot att den diktatoriska regimen i Syrien nu säger att "fokus" är på Sverige. Man arbetar för att få ut en korrekt bild till medborgarna i arabländerna — vilket är bra — men underlåter att kritisera bristen på frihet i de länder varifrån hoten mot Sverige nu kommer. Utrikesministern säger sig försvara yttrandefriheten, men hennes agerande kan samtidigt uppfattas som att regeringen tar på sig ansvaret för vad som publiceras i svenska medier.
Antag att historien i stället hade handlat om hur den kubanske diktatorn Fidel Castro hade hotat svenska intressen sedan en större morgontidning publicerat en starkt kritisk ledare om den kubanska regimen. En sådan ledare publicerade UNT i onsdags. Hade Laila Freivalds svarat med att beklaga att det fanns grupperingar i Sverige som "kränker kubaner"?
@3a Text:Det kan vara värt att hålla i minnet att upprinnelsen till Jyllands-Postens publicering av de tolv Muhammedbilderna var en debatt om självcensur. En barnboksförfattare uppgav att det var svårt att få någon att teckna profeten Muhammed, eftersom tecknarna var rädda för repressalier från muslimska extremister.
Även om Jyllands-Postens metod var diskutabel kan man nu notera att debatten inte längre handlar om självpåtagen censur. Nedsläckningen av SD-kurirens hemsida väcker frågan om statlig censur. Det är en utveckling som är djupt, djupt oroande.