På väg till Damaskus
Man ska inte kunna demonstrera i Damaskus, i alla fall inte mot regimen. Men i söndags hölls, skriver Svenska Dagbladets Bitte Hammargren, en stor demonstration utanför Säkerhetsdomstolen i protest mot de undantagslagar som varit i kraft sedan Baath-partiets maktövertagande 1963.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är inte första gången som lösa reformrykten utgår från Syrien. Men det är tydligt att regimen, som traditionellt är en av de mest diktatoriska i Mellanöstern, i dag pressas hårdare än någon gång sedan den upprättades i början av 60-talet.
Det mest uppenbara skälet är den snabba scenförändringen i Libanon som, om oppositionen där har rätt, beror på kapitala felbedömningar i den syriska ledningen. På ett eller annat sätt anses Syrien vara ansvarigt för mordet för Rafiq Hariri, den sunnimuslimske storföretagare och politiker vars val-allians väntades vinna parlamentsvalet i maj. Men i stället för att splittra och försvaga oppositionen ledde mordet till en nationell protestvåg, den Syrienvänliga regeringens fall och nu i veckan till att de syriska trupper som kontrollerat Libanon sedan 1976 drogs tillbaka.
I och för sig måste man räkna med att Syrien även i fortsättningen kommer att försöka kontrollera libanesisk politik och ekonomi så gott det går, men det mesta talar i dag för att greppet allt mer kommer att lossna. Bland de syriska soldater som nu lämnat grannlandet finns också den general i säkerhetstjänsten som i många år ansetts vara landets verklige makthavare. Samtidigt har Libanons egen Syrienvänlige säkerhetschef lämnat in sin avskedsansökan.
Scenväxlingen i Libanon innebär utan tvekan en revolution. Det handlar inte bara om att landet nu kan återupprätta sin fulla suveränitet utan också om att folkgrupper som dödade varandra i det långa inbördeskriget nu samlas kring gemensamma mål.
Bilden får dock inte göras för enkel. Den syriska närvaron har in i det sista haft stöd bland Libanons shiamuslimer och av den väpnade organisationen Hizbollah den enda av Libanons många miliser som fått behålla sina vapen. Men även Hizbollahs ledare accepterar i dag utvecklingen. De stora shiamuslimska demonstrationer som ägt rum i Beirut, som en motvikt till de Syrienfientliga, har inte syftat till att omintetgöra reträtten utan snarare till att markera att shiamuslimerna och Hizbollah kräver en politisk roll också i det nya Libanon.
Med de syriska trupperna borta ökar chanserna att valet i Libanon går riktigt till och ger en tydlig parlamentsmajoritet för den breda allians som skapats genom mordet på Hariri. Men vad händer i Syrien efter reträtten?
Misslyckandet i Libanon är inte regimens enda bekymmer. Nästan ingenting har kommit ut av de antydningar om ekonomiska reformer som Bashar al-Assad gjorde när han för några år sedan tog över efter sin far, Hafez al-Assad. De rapporter som läcker ut om tillståndet i Syriens statskontrollerade ekonomi påminner ibland slående om rapporterna från Östeuropa under åren strax före kommunismens kollaps. Samtidigt har de traditionella inkomstkällor som bidragit till att hålla regimen kvar vid makten sinat det går inte längre att smuggla irakisk olja och inte heller får regimen samma stöd som förut från de rika oljestaterna vid Gulfen. Därtill betyder reträtten från Libanon att möjligheten att lägga sig till med resurser av olika slag i grannlandet upphör. Syriens isolering i regionen blir allt mer påtaglig.
Att USA aktivt skulle intervenera i Syrien lär inte många tro och olika grupper i Washington har olika bedömningar av hur USA bör förhålla sig till Bashar al-Assads regim. Däremot bör ingen vänta sig att USA, som tillsammans med både FN och Frankrike pressat fram reträtten från Libanon, kommer att anstränga sig det minsta för att hålla regimen kvar vid makten om den skulle utmanas av krafter inom landet. Kanske är frågan inte längre om regimen faller eller ej utan på vilket sätt det kommer att gå till.