Pagrotskys påtryckningar
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
till statsrådet Pagrotsky, från förre riksbankschefen Wohlin till förra riksdagsledamoten Gennser.
Intet öga var torrt inför denna uppvisning. Den fina svenska Riksbanken skulle verkligen inte få besudlas av slemma kontinentaleuropéer med sina välska vanor. Fingrarna bort från Riksbanken!
En del skeptiker log visserligen i mjugg inför detta rörande skådespel, eftersom de på goda grunder misstänkte att nej-sidans entusiasm för Riksbankens självständighet knappast skulle överleva valdagen.
Så blev det också. Till dem som närmast envetet utövar påtryckningar på Riksbanken för att få räntan sänkt, och därmed inte visar någon större respekt för dess självständighet, hör numera näringsminister Leif Pagrotsky.
Denne låter knappt ett tillfälle att mästra Riksbanken gå sig ur händerna. I förra veckan var han i farten, liksom i går. Från Trollhättan tillkännagav han att "räntan borde kunna sänkas lite". Det finns inget inflationstryck, dollarn har gått ner kraftigt och arbetsmarknaden försvagats. Någon rädsla för överhettning känner inte statsrådet.
Men är detta något att bry sig om, och skall för övrigt inte ett statsråd ha samma yttrandefrihet som alla andra?
Bristande konsekvens i politiken finns det alltid anledning att påtala. Argumentet om statsrådens yttrandefrihet kan låta bestickande, men fullt så enkelt är det inte. Ett statsråd, i synnerhet ett för området ansvarigt statsråd, måste alltid väga sina ord.
Om Riksbanken snart skulle välja att sänka räntan kan detta komma att tolkas som att man böjt sig för regeringen. Är det verkligen till fördel att ett statsråd bidrar till det intrycket? Vad skulle, i ett verkligt krisläge, vara vunnet med en försvagad Riksbank?