I dag och i morgon möts först euroländernas, sedan samtliga EU-länders, finansministrar i Bryssel för att fortsätta diskussionerna om europakten. I princip ska det jobb som borde ha gjorts på 1990-talet, innan euron infördes, utföras på några månader. Oavsett vad den slutliga uppgörelsen innehåller kommer den att kritiseras, inte bara av Storbritannien och de övriga länder som inte har euron som valuta.
Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja anser att europakten ”i bästa fall är onödig, i värsta fall skadlig”. Den vanligaste kritiken går ut på att budgetreglerna blir en hämsko för enskilda länder. Med maximalt tre procents underskott (i förhållande till BNP) blir det till exempel svårare att besluta om nödvändiga stimulansåtgärder i lågkonjunktur.
Italiens tillfällige premiärminister Mario Monti, tidigare vicechef på ECB, har på mycket kort tid skaffat sig ett stort förtroendekapital som politiker. Han hävdar att budgetpakten, som kommer att innefatta någon typ av sanktioner, riskerar att öka arbetslösheten i enskilda länder. Hastiga nedskärningar efter krav utifrån, utan hänsyn till lokala förhållanden, gör att tillväxten stryps och de nya jobben uteblir, en utveckling som varit tydlig de senaste åren i till exempel Spanien och Portugal.
Problemet när underskottet tillåtits löpa iväg till över tio procent av BNP är att det krävs mycket stor precision i åtgärderna som ska få ekonomin på rätt köl. Om efterfrågan minskar drabbas också tillväxten och jobben, vilket är vad som hänt i exempelvis Spanien (nolltillväxt och över 20 procents arbetslöshet under flera år). Sedan ska man heller inte underskatta den psykologiska effekten av alltför hårda åtstramningspaket. Uppgivenhet, demonstrationer och strejker bidrar inte till att skapa jobb och tillväxt.
Det som Monti med flera pekar på är att en budget- och stabilitetspakt är nödvändig på sikt för eurozonen. Den uppgörelse som nu förhandlas fram kommer säkert också att fungera utmärkt om några år, säg 2014–2015, när alla euroländer (utom möjligen det stora frågetecknet Grekland) närmat sig en ekonomi i balans. Men den fungerar inte just nu i skuldkrisländerna. Där bidrar den snarare till att spä på oron.
Å andra sidan har europakten redan gjort en viktig del av sitt jobb. Bara själva intentionen från EU-ledarna efter toppmötet i december har skapat lugn på finansmarknaderna och gett länder som Spanien och Italien rimliga räntenivåer. Det gör i sin tur att återhämtningen sker snabbare, vilket är goda nyheter i respektive land och för den kommande pakten.
December och januari månads utveckling visar att betydelsen av förtroende inte kan underskattas. De mest drabbade krisländerna har alla bytt regering under 2011, vilket ingivit hopp i den egna befolkningen och förtroende utåt. Nu måste kravställarna och arkitekterna bakom den kommande pakten (i första hand Tyskland) också visa att man uppskattar ansträngningarna. ”Vi minskar våra kostnader för kommande italienska generationers skull, inte för Tysklands”, sade Mario Monti nyligen.
Om Monti ska behålla sitt förtroende måste alltså Angela Merkel lätta något på tumskruvarna och inte skicka in Italien i en flerårig recession (ett utkast till IMF:s World Economic Outlook i torsdags visade att detta ligger i farans riktning). Montis planer är riktiga på längre sikt, även om det på kortare sikt blir svårt att uppfylla målen. Den kommande pakten måste ta hänsyn till detta.
Italien och Spanien är på grund sin storlek nödvändiga för eurosamarbetet. Mario Monti och Spaniens premiärminister Mariano Rajoy behöver därför allt stöd de kan få. Och som de också förtjänar, då de visar en helt annan probleminsikt än sina företrädare.
Om dessa länder initialt behöver någon form av undantag från pakten, så är samma pakt närmast irrelevant för Grekland. Efter snart fyra års recession, efter att ha levt på stödlån i snart tre år och den pågående omstruktureringen av statsskulden till trots, lär det dröja till 2020-talet innan Greklands ekonomi ens kan jämföras med övriga euroländers. Ett snabbt och ordnat utträde ur valutasamarbetet vore ett bättre alternativ än att fortsätta jobba mot övermakten.