Palme var kontroversiell. Också politiska motståndare som aldrig förföll till hatiska utfall retade sig ofta på hans debattstil och på hårda formuleringar som inte alltid träffade rätt.
Men den som hör gamla tal av Palme fångas ändå av något helt annat. Han var något för Sverige så pass ovanligt som en politiker som synbart och passionerat engagerade sig i frågor med moralisk laddning. Hans passion och formuleringsförmåga lyfte motstånd mot diktaturer och rasism och insikten om demokratins överlägsenhet över alla andra system till en nivå där åhörarna kunde förstå att detta var saker som angick oss alla.
Även borgerliga politiker (Per Ahlmark, FP, är ett uppenbart exempel) kunde visa en motsvarande passion. Men Palme märktes mest, som statsminister och som internationellt känd personlighet. I dag skulle det vara välgörande för debattklimatet om någon – helst flera – ledande politiker förmådde tala om demokrati, motstånd mot rasism och respekt för männi-skovärdet med ett engagemang och en skärpa som liknade Palmes.
Det betyder inte att Palmes insats som politiker var invändningsfri. Han var aldrig någon doktrinär socialist utan utpräglat pragmatisk. Däremot kan man säga att han i sin politiska gärning fullföljde en strävan till modernitet och framsteg som också fanns i hans egen familjehistoria. Hans engagemang för jämställdhet och för att göra den högre utbildningen tillgänglig för många fler är exempel på det.
Men han lät också LO-ideologerna driva det socialdemokratiska partiet framför sig i frågan om löntagarfonder, trots att han själv enligt många vittnesmål ogillade tanken. Ekonomisk politik och ekonomiska systemfrågor engagerade honom knappast. Det var en uppenbar svaghet.
Palme var antikommunist och USA-vän och engagerade sig just därför i kritiken av Vietnamkriget. Förmodligen trodde han att regimer som Fidel Castros på Kuba kunde utvecklas i demokratisk riktning. Han hade fel. Förmodligen ansåg han också, i likhet med en hel del borgerliga politiker, att ”stabilitet” var ett överordnat mål i relationen till de kommunistiska diktaturerna i Europa. Den hållningen var ohållbar redan före 1989. Ändå är det troligt att Palme bättre än många andra skulle ha förstått vad som hände när kommunismen bröt samman, Sovjetunionen upplöstes och de gamla argumenten mot ett svenskt EU-medlemskap föll.
Palmes ståndpunkter och resonemang i internationella frågor hade givetvis fortsatt att utvecklas om han fått fortsätta leva. Ändå gör många misstaget att i dag låsa sin egen världsbild vid vad Palme tyckte för trettio år sedan, i ett fullständigt annorlunda politiskt sammanhang. Men det viktiga var hans grundvärderingar, inte hur världen såg ut 1986.
Håkan Holmberg