En fisk som bara kallas hajmal skulle förmodligen vara svår att sälja. Det går att begripa varför den hellre marknadsförs under namnet pangasius. Men frågan är om det hjälper.
De avslöjanden om uppfödningen i Vietnam som nyligen gjorts i radioprogrammet Matens pris är inte aptitliga. Och det är inte heller det som berättas om hur vietnamesiska myndigheter reagerat när förhållandena uppmärksammats av Världsnaturfonden.
Det är inget fel på fisken i sig. Men uppfödningen sker så intensivt att fiskarna måste få stora mängder antibiotika för att inte bli sjuka i det smutsiga vatten där de växer. När vattnet orenat släpps ut i Mekongfloden drabbas fisken där. Dessutom föds pangasius upp med fullt användbar matfisk, vilket bidrar till utfiskning vid Vietnams kuster. Vill inte vietnamesiska myndigheter kännas vid några problem så bör europeiska myndigheter och konsumenter kräva att företagen gör det.
Världens fiskhantering är i längden helt ohållbar. Efterfrågan stiger snabbt så de ekonomiska incitamenten för ett hållbart fiske och en hållbar fiskeindustri borde finnas. Men verkligheten ser mycket annorlunda ut.
Inom EU utgår statliga subventioner till fiskefartyg som tillsammans kan ta upp långt mer än vad fiskebestånden kan tåla. Överfiskning är ett akut problem, men de politiska åtgärderna för att begränsa fångsterna är hittills svaga. På många håll saknar regeringar och myndigheter helt förmåga att kontrollera hur mycket som tas upp.
Och även om vissa typer av fiskeredskap, som sveper upp allt som kommer i deras väg, är förbjudna inom EU, så används samma redskap utan hinder på andra håll. Vid Afrikas västkust innebär detta dessutom att det lokala fisket, som skulle kunna bidra till försörjningen på plats, trängs ut av det industriella fiske som båtar från olika EU-länder bedriver.
Fiskodling är naturligtvis ett alternativ i ett läge när politiska beslut för att minska fisketrycket och freda stora havsområden från fiskeflottorna blir alltmer nödvändiga. Den odlade fiskens andel av marknaderna växer också stadigt.
Men om odlingen sker med metoder som ändå slår ut naturliga fiskebestånd eller gör att den odlade fisken inte mår bra och till sist inte går att sälja, så är ju inte mycket vunnet.
Världsnaturfonden hävdar att man nått en sorts kompromiss med Vietnam som ska leda till att odlingsförhållandena förändras. Pangasius ska inte längre rödlistas utan föras till en nykonstruerad kategori — ”på väg mot certifiering”. Hur det går med den saken visar sig med tiden. Men det kan vara ett problem att fonden arbetar så nära stater och näringar att man riskerar att bindas upp till prioriteringar som man själv egentligen inte ska stå för.
Oberoende granskning och oberoende miljö- och konsumentorganisationer är oundgängliga, också för att förmå EU och dess medlemsländer att bryta dagens bakvända subventioner till ett ohållbart fiske. Trycket från konsumenterna är ofta underskattat, men kan vara mycket effektivt.