Panik i Stadshuset
LEDARE Klara indikationer tydde i går på att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i Uppsala vill höja skatten med 50 öre nästa år. Det skulle tillföra kommunens kassa ungefär 150 miljoner kronor och Uppsalaborna nya problem.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Till skillnad från tv är dock den kommunalekonomiska såpan verklighet. Varje beslut om överskridanden och neddragningar berör varje Uppsalabo — och låginkomsttagarna mest. Och det finns inget underhållningsvärde i det som utspelar sig i Stadshuset, i nämnderna och ute på verksamhetsgolvet.
Allt handlar om en bristande anpassningsförmåga till den ekonomiska verkligheten. Det handlar om oförmåga att se sanningen i vitögat och att se tecknen på problem i tid. Och de som får betala är inte i första hand de ansvariga partierna, som får stå med skammen över att ha brutit mot vallöftena, utan de medborgare som får se den kommunala verksamheten delvalveras på sitt värde.
Orsaken till kommunledningens panikartade förslag till skattehöjning är att de neddragningar i personaltätheten i skolan som föreslagits skulle kunna leda till att de så kallade Wärnerssonpengarna uteblir eller i varje fall naggas i kanten. Skulle detta ske minskas kommunens intäkter ytterligare förutom det faktum att åtminstone socialdemokraterna framstår som duktiga löftessvikare. Ett av partiets vallöften var ju att öka personaltätheten i skolan.
Vad skulle kommunledningen göra i ett sådant prekärt läge om inte höja skatten? frågar man sig. Det första, något irrationella, svaret är förstås att den aldrig skulle ha försatt sig i denna situation. Den skulle ha styrt verksamheten hårdare och inpräntat hos sina ledamöter i nämnderna att några överdrag i verksamheten inte kunde godtas. Det skedde inte och kostnaderna fick öka på ett okontrollerat sätt.
Det andra, mer rationella, svaret är att kommunledningen borde ha dragit i nödbromsen genast när man såg vartåt det barkade och lagt upp en krisplan för verksamheten. Det gjordes inte och nu sitter Uppsala i rävsaxen. Femtio öres skattehöjning ger inte mycket nya intäkter i förhållande till den totala omslutningen. Däremot får den garanterat flera skadliga konekvenser.
Den värsta är att en kommunal skattehöjning drabbar låginkomsttagarna, dvs de som bara betalar kommunalskatt, mest eftersom den är proportionell. En halv procentenhets lägre inkomst kan det alltså bli för den gruppen Uppsalabor nästa år. Men en skattehöjning är också en dålig utväg för kommunledningen eftersom den signalerar till nämnderna att det inte är så viktigt att hålla i utgifterna. Det betyder att de femtio örena kan lindra för stunden men samtidigt späda på problemen ytterligare.
Kommunledningen drog i panik i fel nödbroms. Skattehöjningen löser inga långsiktiga problem utan riskerar att förvärra dem. Det är vad Uppsala minst av allt behöver.