Kristdemokraternas väljarstöd har sakta men säkert sjunkit sedan Alf Svensson avgick som partiledare för nio år sedan. Partiet har under samma period famlat efter en politisk identitet. Förr röstade man på Alf Svenssons parti, men varför ska man nu rösta på Kristdemokraterna?
Vad partiet letar efter är det där unika som gör att det skiljer ut sig i ett politiskt landskap där det är trångt mellan ytterligheterna. Att döma av de senaste årens försök till profilering är det tydligt vad strategerna runt partiledare Göran Hägglund anser ska locka väljarna tillbaka till partiet: folket ska lockas att rösta på Kristdemokraterna eftersom ”man är som vanligt folk”.
När Göran Hägglund i helgen efterlyste borgerlig EU-debatt – och kritik – var det ett nytt försök att stärka bilden av att Kristdemokraterna är partiet för vanligt, hederligt folk, för dem som anser att sunt förnuft grundat på vardagliga erfarenheter är viktigare än akademisk bildning (som om det skulle råda ett motsatsförhållande däremellan). Genom att kritisera ”maktcentralisterna” i Bryssel och den ”agenda som de har haft länge”, hoppas Hägglund fånga upp den EU-kritiska opinion som finns inom borgerligheten. Det samma gäller hans utfästelse att han utesluter ett svenskt deltagande i euron inom överskådlig framtid, trots att han själv ledde KD:s ja-kampanj i folkomröstningen 2003.
En sådan linje är inte bara svår att foga samman med KD:s gamla käpphäst att partiet verkar i samma idétradition som den kontinentala europeiska kristdemokratin, uttalandet av det här slaget är knappast något man förväntar sig från tyska CDU och Angela Merkel. En borgerlig mer EU-skeptisk linje lider dessutom av samma problem som den tidigare ”verklighetens folk”-retoriken från KD.
Kristdemokraterna kommer aldrig att bli ett stort borgerligt parti genom att framställa sig som att man är ”som vanligt folk”. Det är man nämligen inte. Partiet är sprunget ur den svenska frikyrkorörelsen, vilket fortfarande avspeglar sig tydligt i väljarbas, medlemskår och partielit. Budskapet blir inte trovärdigt eftersom det hela tiden varvas med utspel som signalerar någonting annat, och eftersom centrala företrädare är så obekväma med framtoningen. Hägglund själv är inget undantag. Kanske är det lika bra för KD.
De senaste årens kristdemokratiska populistflörtar rimmar ju inte bara illa med bilden av KD, utan även med svensk politisk tradition. Den konflikt mellan å ena sidan kultur och bildning och å andra sidan ”vanligt folk” som KD utmålar, är till stora delar konstlad. Den bygger på en förhoppning om att den svenska väljarkåren ska fungera som den amerikanska, där Republikanerna kunnat vinna politiska poänger på liknande budskap.
Men Sverige är inte USA, europeisk konservatism är inte amerikansk. Det är möjligt att de som la sin röst på Alf Svenssons parti, skulle vara lockade av ett konservativt parti. Det är dock inte detsamma som ett parti som är ”som vanligt folk”.