Det borde vara en självklarhet att ett partis linje i viktiga frågor är densamma oavsett på vilken nivå i kommunen besluten fattas. Ett ja i kommunfullmäktige ska innebära ett ja även i nämnderna och vice versa. Väljarna måste kunna lita på att partierna står bakom åsikterna de gått till val på. Allt för ofta gör sig dock förtroendevalda i Uppsala kommuns nämnder till företrädare för nämnden, snarare än sitt parti.
Gårdagens debattartikel, där Stefan Hanna och Johan Cejie argumenterar för att flytta frågan om Seminarieparken från byggnadsnämnden till kommunfullmäktige illustrerar problemet. Hanna och Cejie stöder sig på plan- och bygglagen som säger att endast okontroversiella planfrågor kan hänskjutas till nämnder, i det här fallet byggnadsnämnden. Men det finns sannolikt andra skäl till partiets önskan att bolla tillbaka frågan till samma fullmäktige som tidigare överlåtit frågan åt just nämnden.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna står bakom planerna på att bygga i Seminarieparken. Tillsammans förfogar de tre partierna över 48 av fullmäktiges sammanlagt 81 mandat. I de respektive facknämnderna är majoriteten ännu starkare. Det borde alltså rent resultatmässigt inte spela någon roll var beslutet fattas - bygglinjen borde hela tiden ha en majoritet av rösterna bakom sig.
Trots detta spretar nämndernas åsikter i frågan. I ett remissvar i slutet av 2009 sa en enig kulturnämnd nej till att bygga bostäder vid Seminarieparken. Där har nämndledamöterna från M, S och KD underkänt de egna partilinjerna. I byggnadsnämnden som ska fatta beslut i frågan, håller man sig dock till partilinjen.
Det borde vara respektive partis gruppledares uppgift att stötta ledamöterna så att de vågar hålla på partilinjen i nämnderna. På ett stängt sammanträde med en stark ordförande och få ledamöter, kan det vara tufft att stå upp för sitt eget partis åsikter. Alternativt måste samma gruppledare ta de nämndledamöter i örat som inte inser att partilinjen är viktig att hålla fast vid.
I byggnadsnämnden håller uppgörelsen mellan M, S och KD. Genom att flytta frågan till kommunfullmäktige hoppades Centerpartiet sannolikt att planförslaget skulle falla, när enskilda kf-ledamöter pressade av uppskruvade tonläget inte vågar rösta med partilinjen. Samma dynamik som när nämndledamöter frångår partiets åsikter, men den här gången på en annan beslutsnivå.
Det är förvisso feltänkt att bygga igen Seminarieparken på det sätt som nu föreslås, men ska det stoppas är det efter ett positionsbyte från endera Moderaterna eller Socialdemokraterna (Kristdemokraterna är för litet för att påverka utslaget). Dribblande mellan olika beslutsnivåer eller förtroendevalda som sätter nämndsammanhållningen framför det egna partiet ska inte fälla avgörandet, vare sig den här eller andra gånger.