Under det år som Stefan Löfven fungerat som Socialdemokraternas partiledare har han fått allt starkare kritik för att han sagt så lite om sin och partiets politik. Det har funnits två uppenbara förklaringar till tystnaden.
Den ena är att Löfven inte varit vald av partikongressen och alltså inte haft något klart eget mandat att uttala sig å partiets vägnar. Den förklaringen gäller inte längre.
Den andra är att Löfven aldrig tidigare varit politiker. Som facklig ledare har hans självklara inställning varit att söka samförstånd med motparter på arbetsgivarsidan. Rollen som främste företrädare för ett politiskt parti har inte fallit sig naturlig. Så förblir det givetvis också sedan han nu valts av partikongressen. Man kan inte låtsas som om den personliga historien inte existerar.
Ändå är det just denna personliga historia som är Löfvens största tillgång när han nu också formellt är vald till partiledare. Han inger personlig sympati också bland andra partiers anhängare och är uppenbarligen realistisk nog att förstå att de väljare som röstat på allianspartierna i de två senaste valen ansett sig ha goda skäl att göra det. De samhällsförändringar som skett i Sverige de senaste decennierna uppskattas också av många som kan tänka sig att rösta socialdemokratiskt: jobbskatteavdragen, skolreformerna, de ökade valmöjligheterna inom välfärden – som ju infördes långt före regeringsskiftet 2006.
I sitt kongresstal i går sade Löfven ingenting om relationerna till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Han beskrev helt enkelt den socialdemokratiska politik han själv vill föra och den avviker inte på något dramatiskt sätt från den politik som alliansregeringen för. Det bästa han kan hoppas på efter valet 2014 är nog ett läge där en socialdemokratisk minoritetsregering ter sig som den parlamentariskt bästa lösningen – och då kommer goda relationer till andra partier ändå att vara nödvändiga.
Självklart riktade Löfven kritik mot enskildheter i den borgerliga politiken som Läx-RUT och FAS 3, ironiserade över korvgrillande borgerliga partiledare och påminde om socialdemokratiska ståndpunkter som rätt till heltid och ett ”socialt protokoll” för EU-samarbetet. Men den övergripande sanningen är ju att Socialdemokraterna gjort en rejäl sväng i skolpolitiken och inte har fler undermedel än regeringen att sätta in för att få fler i arbete.
I den fråga som verkligen kan bli blockskiljande, vinster i välfärden, höll sig Löfven till sin redan kända linje. Vinstmöjligheterna ska begränsas, oseriösa aktörer ska stängas ute men utan att seriösa företag som gör ett bra jobb ska drabbas. Det är en linje som många väljare delar, men applåderna på kongressen var något avmätta. Många ombud vill förbjuda vinster och enskilda alternativ. I kväll vet hur det går – och hur stark Löfvens ställning egentligen är.