Det är lätt att förledas av opinionsmätningarnas och valresultatens sifferkombinationer, lätt att tro att politik är matematik. Ibland kan det vara så, till exempel när det är dags att skrapa ihop ett regeringsunderlag eller en riksdagsmajoritet. Då är det bara mandaten, siffrorna, som räknas.
Men väljarna är inga siffror. Därför går det inte att titta på en opinionsmätning två år innan ett val och slå fast att om parti x och y samarbetar så kommer de få z procent av rösterna. Samma sak med partisammanslagningar. Om Folkpartiet och Centern skulle slås samman till ett parti betyder inte det per automatik att det nya partiet skulle få lika många röster som de två partierna tillsammans skulle ha fått. Resultatet skulle tvärtom kunna bli lägre. Två plus två skulle inte bli fem, inte ens fyra, utan kanske bara tre. Folkpartister skulle inte vilja rösta på ett parti med för starka centerinslag, och centerpartister skulle känna sig tveksamma till ett alltför folkpartistiskt parti.
Ändå föreslår de bägge partiernas ungdomsförbund i en debattartikel i Aftonbladet att partierna slås ihop. Men Liberala ungdomsförbundets Adam Cwejman och Centerns ungdomsförbunds Hanna Wagenius verkar inte främst se sammanslagningen som ett sätt att vinna röster, vilket på samma gång är både klarsynt och märkligt. Centern, men numera också Folkpartiet, ligger ju i de flesta opinionsmätningar farligt nära fyraprocentsspärren.
Cwejman och Wagenius skriver att Folkpartiet och Centern ”inte tillräckligt ofta gjort gemensam sak i regeringen för att driva på för liberala förslag”. Ett enda parti skulle vara starkare i förhandlingarna, tycks de mena. Men om bägge partierna är överens i en liberal fråga, spelar det då någon roll att de talar med två (enade) röster, än en? En än så länge utebliven sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern är knappast orsaken till för få reformer.
Däremot borde det finnas utrymme för ett mycket större samarbete partierna emellan. Centern har allt mer, närmat sig den liberala idétradition som Folkpartiet alltid har åberopat. Först under Maud Olofsson och nu med Annie Lööf som partiledare. De medlemmar som de senaste åren har gått med i det ”nya” Centern eller Folkpartiet har nog svårt att se logiken med två partier. Ungdomsförbundsordförandena Cwejman och Wagenius är en del av denna nya medlemsgrupp, vilket också förklarar deras förhoppningar om en partisammanslagning.
Problemet är bara att partiernas väljarbaser är större än så. Sannolikt kommer många folkpartister som fortfarande, om än kanske grundlöst, ser Centern som ett intresseparti landsbygden ha svårt att rösta på ett sammanslaget parti. Och det är långt ifrån säkert att hela Centerns väljar- eller medlemskår följer med in i ett nytt och entydigt liberalt parti. Partiet har fortfarande svårt att förena sin traditionella identitet med den liberala profileringen. Denna konflikt riskerar att följa med in i ett nytt parti.
Men även om sammanslagning är fel väg att gå, är Cwejman och Wagenius oro över liberalismens inflytande i svensk politik inte obefogad. Moderaterna är förstås nöjda med att vara den dominerande kraften i regeringen. Däremot gynnar det varken alliansprojektet eller en mer frihetlig politik om det största regeringspartiets vilja att blott förvalta invanda strukturer tillåts dominera den politiska scenen. Svensk politik behöver ett tydligt liberalt kraftcentrum.
Det är därför inte fel att pröva nya samarbetsformer mellan Folkpartiet och Centern – och för den skull andra partier intresserade av en liberal agenda. Det kan dels handla om ett tätare regeringssamarbete i viktiga frågor, dels om valtekniska samarbeten i valkretsar där det ena partiet är starkt medan det andra inte klarar av att erövra nödvändiga mandat.
Att sammanslagning inte är önskvärt är inte detsamma som att allt samarbete ska förkastas. Om Folkpartiet och Centern struntar i det senare riskerar Sverige att till sist få ett enda liberalt parti i riksdagen. Men då inte som en följd av en partisammanslagning. Och det vill nog varken partierna eller deras väljare.