Passivitet ger inga framsteg
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Hit kom James Watson, en av DNA spiralens avslöjare. Här mötte han, för första gången visade det sig, en annan levande legend, Jane Goodall. Hon som lärt oss mest om vår närmaste släkting, schimpansen.
Tack vare DNA tekniken vet vi att det är bara några få procent som genetiskt skiljer oss åt. Och vem har berättat mer om detta mäktiga biologiska släktträd bättre än Sir David Attenborough? Där satt de under några korta timmar sida vid sida i aulan, grundforskningens Watson, den tillämpade forskningens Goodall och den tredje uppgiftens mästare Attenborough. Och över scenen strömmade nydisputerade ungdomar och gamla jubeldoktorer. Förnyelse blandat med erfarenhet, uppsluppenhet mixades med latinska ceremonier. Det var riktigt vackert.
Precis så lysande kan Uppsala vara när staden vänder den sidan till och självklart skall vi nu fortsätta att fira Linné varje år. Men då önskar jag lite mera anknytning till det upptäckaräventyr som pågår även idag, lite mindre perukstockar och lite mera framtid.
Man kan också hoppas att andan av samverkan håller i sig även efter jubileet, att det går att samarbeta också kring framtidens vetenskap. För Uppsala behöver satsa stort för att försvara sina stolta forskartraditioner från förr, inte minst inom det biomedicinska fältet. Enviktig del i denna satsning är att stärka Akademiska Sjukhuset och säkra dess utveckling. Och det är bråttom!
Beslutsprocessen i staden får mig ibland att tänka på ett handlingsförlamat FN och den historia som organisationens förre generalsekreterare Kofi Annan berättade när också han blev hedersdoktor nyligen.
Efter bara sex veckor som generalsekreterare fick Kofi Annan kritik i New York Times för att det "inte hände någonting". Han bad säkerhetsrådet om ursäkt, men påpekade att han inte haft så lång tid på sig. Då sa den ryske delegaten, den ende kommunisten i rummet:
Kort tid! Gud skapade ju hela världen på sex dagar! Det är sant, replikerade Kofi Annan, men då startade han med en tom planet och han hade han inget säkerhetsråd att ta hänsyn till!
Kofi Annan om någon vet att människor är oense om mycket. Vi är alla sociala varelser som ständigt tjattrar om vår plats i gruppen. Likheterna med Jane Goodalls schimpanser är ibland stora.
Att en rektor kan räkna med bråk är en sak som är säker. Och ett akademiskt liv utan strid vore en ren katastrof. Utan ifrågasättande och tvivel lever inte vetenskapen. Uttrycket "det är bara en akademisk fråga" borde för övrigt användas med stor försiktighet i Kunskapssamhället. Men därmed inte sagt att alla konflikter inom ett universitet är "akademiska".
En akademiskt strid handlar om idéer, teorier och hypoteser. Bråket på den matematiska institutionen på universitet - som vid det här laget fåttbetydligt större utrymme i lokala media än hela Linnéveckansammantaget - verkar inte vara en sådan strid. Här handlar det om mobbing, trakasserier och dolda inspelningsutrustningar som några av ingredienserna i en rätt sorglig historia. Man kan undra vilken akademisk frihet som vunnits med hjälp av dessa medel. Visst har en del genier varit smått tokiga, men därav följer inte att alla besvärliga människor är genier. Och sedan när räknas mobbing till de akademiska friheterna?
Media har som vanligt sin egen logik. Enligt den har makten alltid fel. Och ju högre upp i hierarkin makten finns ju större blir dess fel, i pressens ögon.
Ofta fungerar denna princip rätt väl. Ofta, men inte alltid. För hur skall man se på den makt som en professor har över sina underlydande? Är han ett maktlöst offer?
Och hur ser vi på en ledning som inte ingriper mot mobbing och en dålig arbetsmiljö? För bästa sättet att undvika att göra något enda litet fel är som bekant att inte göra någonting alls.
Och principen att inte göra någonting alls är tyvärr allt för vanlig. Men ingen av årets hedersdoktorer hade kommit någonstans om de levt efter den principen!