Om 24 år, 2035, kommer var fjärde svensk att vara över 65 år. Självklart kommer detta att få konsekvenser för landets ekonomi, då antalet i yrkesverksam ålder inte alls ökar i samma omfattning. Att klara pensionerna och välfärden blir en utmaning, men Sverige har goda förutsättningar att göra det.
Dagens Nyheter försöker på måndagen att spä på oron med en kurva tvärs över förstasidan. Den visar den kommande ”vårdnotan” för landet. Kostnaderna för vård och omsorg kommer nästan att fördubblas på 25 år och det skulle behövas 13 procentenheter högre kommunalskatt för att betala välfärden. Men politikerna ”tittar åt ett annat håll” och tror att det ”kommer att ordna sig av sig självt”.
Grunden till DN:s artiklar är en rapport från SKL (Sveriges kommuner och landsting) från början av april. Syftet med rapporten var dock aldrig att slå fast de kommande behoven, utan att visa på risker och att ”ge ett underlag för en diskussion om den framtida finansieringen av välfärden”, som det står i förordet.
Det är inte bara antalet personer i en viss åldergrupp som förändras över tid. Även det vi menar med äldre, i betydelsen vårdkrävande, förändras, liksom begreppet ”yrkesverksam ålder”.
För 100 år sedan talade man kanske om vårdkrävande 60-åringar, åtminstone låg medellivslängden däromkring då. För 30 år sedan ansågs 80 vara gränsen där man börjar ta välfärdstjänster i anspråk. Nu lutar det mer åt 85-åringarna.
Men kanske kan man inte heller vid denna ålder generellt kallas vårdkrävande. Enligt UNT (4/5) visar en undersökning i Uppsala kommun att två tredjedelar av alla 80–90-åringar klarar sig helt utan hjälp från boende eller hemtjänst. Detta gäller också en tredjedel av alla över 90 år.
Självklart tar en 90-åring mer resurser i anspråk än exempelvis en 70-åring. Han eller hon besöker husläkaren oftare och har antagligen ett eller flera kroniska tillstånd där medicineringen behöver kontrolleras och ställas om med jämna mellanrum. Men medicinerna blir allt bättre, liksom behandlingsmetoder och tekniska hjälpmedel. Riktigt vårdkrävande blir man först mot slutet av livet.
Trots landvinningarna utgår SKL-rapporten från att vården nu inte kan effektiviseras mer. Och då skenar naturligtvis kostnaderna iväg. Bristerna är därmed så stora att den knappt kan användas som ett diskussionsunderlag.
Det som verkligen behöver diskuteras är pensionssystemet. Här är livslängden och antalet yrkesverksamma år det enda som har betydelse. Pensionsuttaget måste motsvaras av insättningarna i systemet. Det man har att laborera med är avgiftens storlek och pensionsåldern. Fler är i dag beredda att jobba längre än till 67 år, andra knappt orkar till 60-årsdagen.
Justeringar kommer att krävas, och ökad flexibilitet, vilket blir svårt men inte omöjligt. Olikt många andra europeiska länder har Sverige ett robust pensionssystem att utgå från.