Pensionera Persson
LEDARE. Kanske var det för att flytta strålkastarljuset från den Amnestyrapport som i fredags återigen kritiserade regeringen för hanteringen av de två egyptierna som avvisades och utsattes för tortyr i hemlandet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Oavsett vilket är det anmärkningsvärt att Göran Persson häromdagen tog sin hand från den breda pensionsuppgörelse han själv varit med om att driva igenom.
Själva uttalandet följer ett numera välkänt statsministermönster. På andra sidan jorden talar Persson plötsligt öppenhjärtigt om en inrikespolitisk fråga som om han själv inte vore delaktig i de beslut som fattas. "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år" sade statsministern om det svenska pensionssystemet och påstod om systemets uppbyggnad att "de här sakerna tror jag är lite dåligt kända".
Det nya pensionssystemet infördes med brett politiskt stöd i riksdagen — samtliga partier utom vänsterpartiet och miljöpartiet slöt upp bakom överenskommelsen efter att diskussioner och förhandlingar hade pågått i flera år.
Systemet infördes 1999. Sveriges statsminister hette då som nu Göran Persson. Det kan inte råda någon som helst tvekan om var det yttersta ansvaret ligger för att medborgarna både inför och efter systemets införande blev informerade om dess konsekvenser. När Persson luftar sitt missnöje kritiserar han alltså främst sig själv och sitt eget partis politik.
Den breda politiska enigheten är en av pensionsuppgörelsens största fördelar. Med tanke på att pensionssystem måste vara robusta över mycket lång tid — dagens 20-åringar ska kunna lita på att det finns pengar att hämta ut när de sex decennier senare firar sin 80-årsdag — är det viktigt att villkoren för pensionssystem inte förändras bara för att en ny regering tar över.
Likaså är det viktigt att pensionssystemet, av den enkla anledningen att det ska vara ekonomiskt hållbart på mycket lång sikt, är uppbyggt på ett sådant sätt att det tar hänsyn till både den allmänna ekonomiska och demografiska utvecklingen och den enskildes arbetsinsats under alla år i arbetslivet.
Just dessa faktorer finns med i den pensionsuppgörelse som träffades för sex år sedan och andra länder sneglar avundsjukt på Sverige som redan har lyckats genomföra en reform baserad på dessa principer.
Att statsministern nu med berått mod bidrar till att undergräva förtroendet för sitt eget partis uppgörelse är ett exempel på sällsynt dåligt omdöme.
Man får hoppas att hans uttalande inte gör att väljarna förlorar förtroendet för pensionssystemet, utan snarare ser till att Göran Persson någon gång efter september 2006 själv får ta del av det.