Perestrojka i Mellanöstern?
Omgruppering till Bekaadalen i östra Libanon under mars månad, sedan får vi se. Så kan man sammanfatta resultatet från överläggningarna mellan Syriens och Libanons presidenter om den syriska militära närvaron i Libanon.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Hans motpart vid överläggningarna, Libanons president Emile Lahoud, är själv helt beroende av Syrien för sin ställning.
Det resultat som presenterades gäller dessutom bara den syriska armén. Vid sidan av denna finns bland annat en mängd företrädare för den syriska säkerhetstjänsten. Dessa uppträder utan uniform för att inte provocera med sin närvaro men har i verkligheten en betydligt starkare maktställning än den vanliga armén.
Det är också fullt tänkbart att det var grupper i säkerhetstjänsten som låg bakom mordet på Tahiri och att Assad ställdes inför fullbordat faktum. Så länge inte också den syriska säkerhetstjänstens folk dras tillbaka från Libanon måste frågan ställas vilken kontroll presidenten egentligen har över den syriska statens maktorgan.
Det som börjat hända i Libanon är kanske inte exakt den våg av demokratisering av Mellanöstern som president Bush talat om. Men det är obestridligen första gången i ett arabland som en regering tvingats på fall av öppna folkliga massprotester — därtill protester som förenar människor från grupper som stod på olika sidor i det inbördeskrig som ledde till att Syrien 1976 tog över den militära kontrollen över landet. Och ingen kan tvivla på att konsekvenserna för regionen i stort kan bli betydande.
Libanon är givetvis ett specialfall — press och andra medier har förblivit oberoende, det finns partier och ett parlament och utbildningsnivån är hög. Många har också påpekat en likhet med Irak och Palestina där demokratiska val nyligen genomförts, nämligen att alla tre befinner sig under någon form av ockupation med resultatet att statsmakten är svag. Israels ockupation har skapat förutsättningarna för en palestinsk gräsrotsrörelse som vänder sig också mot korruption inom den palestinska myndigheten. Saddam Husseins fall har gett utrymme för politiska rörelser som både vill få ut ockupationsmakten och skapa ett Irak där också kurder och shiamuslimer kan uttrycka sig politiskt.
I Libanon har dessa grupper fått en samlande symbol — den mördade Rafiq Hariri — och ett konkret och lättfattligt mål. Och alla inser att målet att få ut syrierna samtidigt innebär att Libanons egna, relativt fria, institutioner återupprättas.
I andra arabländer, till exempel Egypten och Saudiarabien, har de steg i försiktigt demokratisk riktning som tagits de senaste veckorna en helt annan bakgrund. Det är inte gräsrotsrörelser som driver makthavarna till reträtt utan snarare makthavarna själva som försöker hitta en strategi för att säkra regimernas bestånd under nya förutsättningar. Men dynamiken i sådana processer har ofta lett till att kraven på nya reformer växer i samma takt som uttrycksmöjligheterna — Gorbatjovs perestrojka är bara det mest slående av många exempel.
I denna process står regimen i Syrien isolerad som representant för det förgångna — både när det gäller det förstenade auktoritära systemet och den gammaldags statssocialistiska ekonomin. Landets enda allierade är Iran (klanen Assad tillhör en shiamuslimsk minoritet i det för övrigt sunnitiska och kristna Syrien) samt det shiamuslimska partiet Hizbollah i Libanon. Och även Hizbollah tycks, trots gårdagens stora pro-syriska demonstration i Beirut, i dag acceptera att Syriens kontroll över Libanon inte kan bestå.
Trycket mot regimen har vuxit dramatiskt de senaste veckorna. Och det kommer knappast att upphöra ens om både armén och andra organ för Syriens kontroll över Libanon dras tillbaka. Då demonstreras regimens svaghet och kraven på en öppning av det egna politiska systemet kommer att växa. Assad kan mycket väl fortsätta att retirera, men precis som i den dåvarande Sovjetunionen finns det grupper i Syrien som kan bjuda hårt motstånd mot varje förändring.