En förklaring kan vara att centerpartiet då främst var ett intresseparti, ganska lätt att tillfredsställa. Viktigare var antagligen personkemin. Ingvar Carlsson och Göran Persson på ena sidan och Olof Johansson, Per-Ola Eriksson och Anders Ljunggren på den andra gillade varandra och kunde förhandla under angenäma former. Göran Persson antyder till och med att en gemensam social bakgrund kunde spela in.
Socialdemokraterna satt då ensamma i regeringen men förhandlade med centern om alla viktiga frågor och släppte dessutom in centerpartister i kanslihuset. Det var det
första fullt utvecklade samarbetet över blockgränsen sedan koalitionen med centerpartiet sprack 1957. Efter valet 1998 har inga nya allvarliga försök gjorts av socialdemokraterna.
Den nya formen av samverkan, alltså socialdemokratin i regeringen men förhandlingar numera med vänsterpartiet och miljöpartiet om de flesta regeringsförslag, har sedan fortsatt. Men det är uppenbart att Göran Persson är betydligt mindre till freds med detta än med samarbetet med centerpartiet.
Det som gjorde att denna lyckliga tid tog slut var valresultatet -98. Socialdemokraterna och centern fick helt enkelt inte majoritet i riksdagen. Att ta med folkpartiet i samarbetet var inte aktuellt. Göran Persson kunde nog inte ens föreställa sig något
sådant, och folkpartiet, som Ingvar Carlsson snoppade av efter valet -94, var heller inte intresserat.
Detsamma gäller intressant nog centern. Med Maud Olofsson som partiledare har centerpartiet, efter att tidigare ha varit tjänstvillig samarbetspartner till socialdemokraterna, alldeles tydligt markerat att hennes och partiets mål är en borgerlig regering.
I vårt land är det numera avgrunder som skiljer blocken åt trots att de politiska skillnaderna snarast minskat i kampen om mittenväljarna. Men i Finland, EU:s ekonomiskt mest framgångsrika land, samarbetar alla med alla hur som helst, så som partierna för tillfället finner lämpligt. I den tyska delstaten Schleswig-Holstein hölls nyligen val som ledde till ett svårhanterligt läge. Till slut blev resultatet att de två stora partierna, kristdemokraterna och socialdemokraterna, bildade regering. Det hade inte kunnat ske i Sverige.
Men är det inte bra med två tydliga alternativ, ett socialistiskt och ett liberalt? Kanske underlättar det för väljarna att ta ställning, även om den märkliga socialdemokratiska uppfinningen med samverkan utan gemensam regering försvårat möjligheten att utkräva ansvar. Men vad händer om ytterligare partier kommer in i riksdagen?
Tänk om Göran Persson måste förhandla med ett kvinnoparti utöver vänsterpartiet och miljöpartiet för att få majoritet i riksdagen? Skulle det verkligen gå att styra landet så?
Eller tänk om de borgerliga, så som det nu ser ut i opinionsmätningarna, blir större än vänsterblocket men ändå beroende av en helt oförutsägbar Junilista! Den är ju inte ens ett parti utan bara en lista och har ingen politik utom folkomröstning om EU:s
författning. Med de avgörande rösterna i riksdagen skulle Junilistan kunna diktera regeringens politik.
Den naturliga lösningen i ett sådant läge vore förstås en uppgörelse över blockgränsen. Men det som nog skulle göra detta omöjligt är socialdemokraternas långa maktinnehav. Ett parti som suttit i regeringsställning i 63 av 72 år, som har fixat med utnämningar på varje tänkbart ställe och som har genomsyrat all offentlig verksamhet i modern tid, måste bort från makten.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist