Fantasi och kreativt, konstruktivt tänkande verkar behövas. Både terroristerna och de som jagar dem ligger före vad gäller påhittighet i att finna nya, mestadels synnerligen destruktiva, metoder att nå sina mål.
Låt oss börja med en viktig utgångspunkt för att undvika missförstånd: Det är ingen mänsklig rättighet att bedriva terrorism. Syftet med diskussionen om mänskliga rättigheter i terroristjaktens spår är inte att krama terrorister.
Syftet är att varna för att den rättsliga struktur som mödosamt byggts upp i efterkrigstidens Europa är hotad om ändamålet att fånga misstänkta terrorister i alltför hög grad tillåts helga de medel som används.
Nu börjar det tummas på grundläggande rättssäkerhetsgarantier — och inte bara i Europa — och garantier för den individuella integriteten på ett sätt som faktiskt kan oroa en anhängare av ett starkt fri- och rättighetsskydd. Ett nytt slags tänkande håller
på att smyga sig på oss och det är inte gott. Poängen är att metoderna som används i terroristjakten riskerar att i sig utgöra ett hot mot våra rättssamhällen som kanske är ännu farligare än terrorismen.
En passus i domen från september i år från EU:s förstainstansrätt mot den kvarvarande somaliasvensken illustrerar det nya tänkandet: Domstolen talar först om individer som misstänks bidra till finansieringen av den internationella terrorismen. Sedan sker en glidning och epitetet misstänkt försvinner omärkligt. Mot bakgrund av framväxten av nya säkerhetshot i dagens värld, säger förstainstansrätten, måste EU kunna besluta om sanktioner inte bara mot stater utan också mot individer som deltar i —
obs! inte misstänks delta i — uppbyggandet av internationell terroristverksamhet.
I en rättsstat är det en avgörande skillnad på att vara misstänkt för brott och att, efter rättslig prövning, vara funnen skyldig. Det är mycket mer än en fråga om ord.
Till oron för rättsstatens urholkning bidrar i Europas fall att den helt centrala Europadomstolen är utsatt för en ordentlig press bakåt och neråt på grund av överbelastning och bristande resurser i kombination med en ovilja hos vissa länder att respektera domstolens utslag. Ryssland är ett exempel på ett sådant land. Några protester mot hårda nypor i terroristjakten i EU lär inte komma österifrån.
Om saken ställs på sin spets är nog tyvärr den hemska sanningen att knappt någon stat värderar respekten för mänskliga rättigheter högre än vad som bedöms vara effektiva åtgärder mot misstänkta terrorister — även om det förhoppningsvis finns gradskillnader. Statens roll är kluven, även den svenska statens som av hävd betraktats som alltigenom god. Staten skall garantera att de mänskliga rättigheterna respekteras, men utgör samtidigt själv det potentiellt största hotet; staten skall skydda undersåtarna mot sig själv. Utrikespolitiskt är det inte alls säkert att det anses opportunt att trumpeta ut sin i och för sig uppriktigt omfattade tro på de mänskliga rättigheterna till ett högt politiskt pris. Dessutom kanske den mellanstatliga förståelsen för okonventionella åtgärder i kampen mot terrorismen är större än vi skulle vilja inse.
Sverige har varit med på alla beslut om EU-förordningar som ligger till grund för frysningen av somaliasvenskarnas ekonomiska tillgångar. Sverige har också verkställt frysningarna samtidigt som Sverige aktivt engagerat sig för att FN:s säkerhetsråd skall stryka somaliasvenskarna från sin lista över misstänkta terrorister. Handlandet är förståeligt men kluvet. Det behövs motvikter, det behövs människorättsaktivister.
Kom ihåg att fira den 10 december. Det är inte bara den festliga Nobeldagen utan också årsdagen av antagandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. Det var då den fantastiska utvecklingen av skyddet för de mänskliga rättigheterna världen runt började. En utveckling vi vill skall fortsätta.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT.