Motsättningen mellan statlig makt och individuella rättigheter blottläggs sällan så bart och så kompromisslöst som i förstainstansrättens dom från september i år. Domen är kyligt logisk och förmodligen formellt korrekt. Den drar det internationella rättssystemets statscentrering till sin spets. I konflikten mellan staten och individen är det ofrånkomligen individen som får vika. Måste det vara så?
Vad EU:s förstainstansrätt sade var alltså att frysningen av "somaliasvenskens" ekonomiska tillgångar på grund av hans misstänkta samröre med al-Qaida inte strider mot EU-rätten. Från början var det tre individer i Sverige vars tillgångar frystes på samma sätt. Två av dessa har sedermera strukits från säkerhetsrådets lista över misstänkta terroristsympatisörer.
FN:s säkerhetsråd är den instans från vilken EU:s och Sveriges beslut om frysning av privatpersoners ekonomiska tillgångar ytterst härrör. Det är också i säkerhetsrådet som EU:s domstol i första instans slutligen landar, eller kraschar, i sin argumentation och finner att FN-stadgan med sitt statliga primat är överordnad all annan rätt, till exempel EU-rätten och den nationella svenska rätten.
EU:s förstainstansrätt konstaterar också att det för närvarande inte finns någon rättslig instans som den misstänkta terroristen kan vända sig till för att få ett beslut om sin placering på säkerhetsrådets lista överprövat. En instans som alltså skulle utgöra motvikt till eller kontrollera säkerhetsrådets maktutövning. Har säkerhetsrådet beslutat att alla dina tillgångar skall frysas för obestämd tid har du ingenstans att vända dig. Makten vinner över rätten. Sorry.
Med det synsätt som EU:s förstainstansrätt företräder, och som beklagligtvis i detta fall är formellt oklanderligt, är Sverige som FN-medlem bundet av säkerhetsrådets sanktionsbeslut rörande
somaliasvensken under alla omständigheter, även utan omvägen via EU. Därför spelar det egentligen inte någon avgörande roll om frysningen av somaliasvenskens tillgångar strider mot EU-rätten eller inte, eftersom Sverige ändå skulle ha varit skyldigt att verkställa frysningen direkt utifrån säkerhetsrådets direktiv. Alltså är rättegången i EU:s två domstolsinstanser på ett sätt onödig eftersom oavsett utgången Sverige ändå skall följa säkerhetsrådets krav på genomförande av anti-terrorsanktionerna.
Icke desto mindre skulle det finnas mycket att säga om förstainstansrättens tolkning av EU:s egen rättsordning. En aspekt av resonemanget som är centralt men svagt är när förstainstansrätten försöker finna stöd i EU:s grundfördrag för att en frysning av en EU-medborgares privata ekonomiska tillgångar är att jämställa med "avbrytandet av ekonomiska förbindelser med tredje land" (dvs ett land utanför EU), som det finns rättslig grund för i EU-fördraget bland annat i utrikespolitiska syften. Hur får förstainstansrätten till det? Jo, med hänvisning till kampen mot den internationella terrorismen säger domstolen att hot mot internationell fred och säkerhet i dag inte bara härrör från stater utan även från privata aktörer av olika slag
inklusive individuella personer. EU måste därför kunna besluta om ekonomiska sanktioner också mot individer.
Denna del av domen bekräftar de svenska juridiska ombudens anklagelse att domen skulle vara politisk. Somaliasvenskens svårighet att nå framgång beror emellertid minst lika mycket på juridiken som på politiken.
Naturligtvis måste inte staten och de internationella organisationerna vinna på individens bekostnad, men nu är tiden ute. Det finns massor av möjliga lösningar på problemet med det rättsliga vakuum som uppstått i terroristjaktens spår.
Till nästa gång får var och en i läxa att tänka ut minst ett juridiskt och ett politiskt sätt att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna, i Sverige, EU och FN.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT