Men världen enligt Bryssel och världen enligt Moskva ter sig mycket olika. I väst talar vi litet slarvigt om "Europa" och "europeiska värden" men menar nästan alltid de värden som Europeiska unionen vilar på. För i Bryssel har ett byråkratiskt och tungrott EU-maskineri växt fram kring den enkla övertygelsen att liberal demokrati med grundläggande pluralism när det gäller intressen, åsikter och maktutövning är fundamentet för den europeiska gemenskapen.
De kulturella rötterna till dessa föreställningar finns att söka i både antiken och upplysningen. Men för att förstå tron på pluralism spelar också de religiösa system som fick fäste i Nord-, Väst- och Sydeuropa roll. Katolicismen och protestantismen är båda grenar på kristendomen som så småningom accepterat tanken på en tudelning av makten mellan stat och kyrka och därmed banat väg för en pluralistisk maktordning.
I Moskva finns för närvarande ingen stark organisatorisk överbyggnad som på motsvarande sätt institutionellt inkarnerar den ryska sfärens politiska och ekonomiska strävanden. Men det innebär långtifrån att sådana strävanden saknas, eller att den ryska sfären inte på samma sätt som EU skulle bindas samman av en gemensam identitet.
Under en kort och ganska kaotisk fas under 1990-talet såg det ut som världen enligt Moskva närmade sig Bryssel. Nu blir det emellertid snabbt alltmer uppenbart att så inte är fallet. 2006 klassificerade den oberoende organisationen Freedom House för första gången sedan 1990-talets början Ryssland som icke-fritt och auktoritärt. Vitryssland är en auktoritärt styrd stat och frågan är om inte Georgien efter "rosornas revolution" 2003 är på väg att "Putiniseras". Endast Ukraina har så vitt det är möjligt att bedöma nu klarat att bryta med den auktoritära utvecklingen under den tidigare presidenten Kutjma, i hög grad tack vare en konstitutionell reform mot ökad parlamentarism. Ändå binds också Ukraina i hög grad samman med Moskva av en gemensam värdegrund.
Den 19 mars i år var det presidentval i Vitryssland. Vid valen förhindrade presidenten Lukasjenko och hans män aktivt reell opposition och politisk diskussion. Ändå råder det ingen tvekan om att det finns ett förtroende för Lukasjenko, tillräckligt för att en orange revolution à la Ukraina inte var möjlig eller ens sannolik. Varför? Det finns ett enkelt svar: den jämförelsevis stabila vitryska ekonomin. Men det svaret kan kompliceras utifrån en jämförelse med grannlandet Ukraina.
I Ukraina startade presidentvalet på hösten 2004 den orangea revolutionen. I både det vitryska valet 2006 och valen i Ukraina 2004 spelade nationalism och det nationella intresset en framträdande roll. Precis som pluralism är ett begrepp som ökar förståelsen för vad som kittar samman EU-medlemmarna värdemässigt, är begreppet "nationellt intresse" något av en nyckel till Mosk-vas världsbild. Begreppet i sig indikerar något icke-pluralistiskt; ett folkligt intresse.
Förståelsen av vad som hände i Ukraina 2004 och det som inte hände i Vitryssland 2006 bottnar, tror jag, inte primärt i att Ukrainas demokrater och "européer" var så många fler och att pluralistiska ideal var det som fick Kievbor att tälta på Maidan. När Ukrainas folk reste sig mot Kutjma-regimen var det i stället en reaktion på att regimen under så lång tid, och med accelererande arrogans, underlåtit att, samtidigt som regimen berikade sig själv, se till folkets väl genom att driva in skatter från sina beskyddare, de rika oligarkerna.
Protesterna riktade sig alltså inte så mycket mot det som i väst framstod som mest stötande: avsaknaden av pluralism, maktkoncentrationen och sammanväxten av den politiska och ekonomiska eliten, som mot att den mäktiga "patronen" inte uppfyllde sina förpliktelser att också gynna de sina, med andra ord folket. I Vitryssland sitter Lukasjenko kvar just genom att han gör detta.
Han berikar förmodligen visserligen sig själv och sina närmaste anhängare, men tar faktiskt också hänsyn till vad många ser som det nationella intresset: folkets väl och ve materiellt sett. Allt enligt ortodoxa och autokratiska traditioner där maktkoncentration och envälde samtidigt förenas med folkliga krav på den goda ledaren.
Världen enligt Bryssel och världen enligt Moskva har således gamla, och delvis religiösa, rötter. Om den nya grannskapspolitik som EU inlett gentemot den ryska sfären överhuvudtaget påverkar dessa är
det en långsiktig process. Under överskådlig tid kommer därför det förflutna att fortsätta sätta sin prägel på dagens Europa. Både i Bryssel och i Moskva.
Bennich-Björkman
Docent i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT
Docent i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT