@3b Text ojämn höger:Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var i sitt tal vid Europarådets toppmöte i Warszawa 16—17 maj i år befogat bekymrad över de mer än 80 000 pågående fallen som sätter domstolens effektivitet och framtid i fara.
Det dramatiska skiftet ägde rum i och med Berlinmurens fall 1989. Domstolen sorterar under Europarådet vars medlemsantal efter 1989 steg från drygt tjugo till de fyrtiosex stater som är medlemmar i dag. Det enda land från det tidigare kommunistblocket som Europarådet inte velat acceptera som medlem ännu är Vitryssland.
Europarådet blev den första stationen för många länder i strävan att senare vinna medlemskap också i andra, kanske tyngre, organisationer som EU och Nato. EU förbereder nu sin anslutning till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som Europarådet antog 1950.
Det har gjorts mer än ett försök att snabba upp hanteringen vid Europadomstolen. Den första instansen, Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna, togs bort 1998 så att bara Europadomstolen blev kvar, som enda instans i systemet.
Reformen hanns snabbt upp av de inströmmande klagomålen. Det tog inte många år innan ett nytt reformförsök sjösattes. Det rör sig nu om det fjortonde tillläggsprotokollet till Europakonventionen, vilket syftar till att ytterligare avlasta domstolen. En del av förändringarna handlar om att spara domarresurser genom att låta färre domare delta vid varje avgörande. Den övervägande delen av alla klagomål till Europadomstolen avslås utan djupare prövning. Mindre än 5 procent av klagomålen
leder till en ingående prövning av omständigheterna och följaktligen till en dom. Men någon måste sålla bland de viktigare och mindre viktiga fallen och det får domarna göra.
I syfte att minska antalet fall som når ända fram till dom införs också ett nytt kriterium som innebär att Europadomstolen får avvisa fall, som tidigare skulle ha tagits upp till ingående prövning, om domstolen anser att den klagande "inte har lidit någon betydande skada". Vad det innebär återstår för domstolen att förtydliga genom sin praxis.
En inskränkning av möjligheterna för individer att nå Europadomstolen är något principiellt nytt, alla ansträngningar har hittills gått i motsatt riktning. Att den delen av reformen är kontroversiell märks på de rejäla brasklappar som förts in i texten. Dels kan tunga människorättshänsyn ändå tillåtas väga över och dels skall hänsyn tas till vilken prövning den som klagar haft tillgång till i sitt nationella rättssystem.
Om de nationella systemen fungerade bättre skulle kanske de domar som Europadomstolen faktiskt avkunnar också omsättas i praktiken i större utsträckning än i dag. En del av det senaste reformpaketet innebär att domstolen kan komma att döma också över själva genomförandet av sina tidigare domar. Ett politiskt organ inom Europarådet skall "överväga vilka åtgärder som skall vidtas" mot det medlemsland som inte respekterar domen över domen. Eftersom Europarådet inte förfogar över några egentliga maktmedel kan den pinsamma situationen uppstå att medlemslandet inte rättar sig efter domstolens dom ens efter extra strängt tillrättavisande.
En mindre reform, men viktig för Europadomstolens trovärdighet, är att mandatperioden för domarna ändras från två gånger sex år till nio år utan omval. Under året före omval utsätts domarna ibland för politiska påtryckningar; för att väljas om uppmanas de att inte läsa Europakonventionen alltför bokstavligt. Oberoendet är Europadomstolens liksom alla domstolars signum.
Winston Churchill tänkte rätt när han i ett tal 1946 skisserade ett Europaråd som ett steg mot Europas förenta stater, men Europadomstolens framgång och växande problem kunde han inte föreställa sig.
Inger Österdahl | professor i folkrätt