Framför allt för många av de socialdemokratiskt förankrade utbildningspolitikerna, inklusive den tidigare pop- och nuvarande utbildningsministern Pagrotsky, har det fina i kråksången med forskning länge varit en gåta. Varför ska akademiska lärare vid universiteten vara utrustade med den onödiga lyx som forskning i tjänsten innebär. Nej, låt oss ta krafttag och ersätta den akademiskt baserade forskningen med en nyttobaserad, avancerad utredningsverksamhet i samhällets tjänst medan universiteten i framtiden får ägna sig åt att utbilda allt fler. Tror ni mig inte? Tecknen talar för sig själva.
Den akademiska forskarkarriären är under avveckling i Sverige. På många universitetsinstitutioner kan man inte längre anta doktorander eftersom pengarna på universitet inte räcker till. På min egen statsvetenskapliga institution har vi inte antagit nya doktorander på flera år på regelrätt väg.
Vi är långtifrån ensamma om detta. Många institutioner inom humaniora och samhällsvetenskap har drabbats av samma sak. Alltfler med fasta tjänster men utan tid för forskning i tjänsten, lektorer såväl som professorer, tvingas oavbrutet söka medel utanför universitetet, ofta med klent resultat eftersom pengapotterna är så begränsade.
Nu har alltså steget tagits även för den forskarutbildning som i den officiella söndagsförkunnelsen utgör ett av universitetens absoluta kärnområden. Statsmakterna vägrar av outgrundliga skäl att längre ta ordentligt ansvar för den utbildningen.
Samtidigt är det ett moment 22. Få, om ens någon av de stora externa forskningsfinansiärerna beviljar nämligen pengar till doktorandtjänster. Varför inte, kan man undra? Jo, detta anser man vara universitetens uppgift.
Det är klart att forskning i formell mening pågår: projekt etableras, artiklar skrivs, till och med böcker ser då och då dagens ljus. Men forskning i reell bemärkelse, det koncentrerade tänkandet, de många misslyckandena när hypoteser visar sig inte stämma eller material saknas, de sällsynta genombrott då ny empirisk kunskap uppenbaras, den krymper med förfärande hastighet. Kvar finns ett ansökningsmaskineri och en utbildning som växer.
Fler och fler i en årskull slussas genom program, kurser och yrkesutbildningar av kompetenta, ofta engagerade men inte längre så forskande lärare. Det är en stor förändring vi nu bevittnar. Forskningsanknytningen i den högre utbildningen har varit en starkt hyllad princip i den svenska utbildningspolitiken. Forskande lärare har varit en garanti för att den kunskapsutveckling som går snabbt framåt inom så många områden kan göras begriplig genom lärare som själva hänger med och deltar aktivt i den utvecklingen.
Men sådan "lyx" har svenska universitet och högskolor inte längre råd med. Universitetslärarna ska undervisa, gärna åtta till fem och förbereda sig på "kontoret" så man vet var de håller hus. Därutöver ska de skriva forskningsansökningar, för i en obestämd och alltmer osannolik framtid hägrar fortfarande hoppet om att av-akademiseringen ska brytas. Då och då vågar sig någon fram och uttrycker den frustration som många känner. Det ska man akta sig för, för reaktionen från makten är ofta den som möter det bortskämda barnet. Sluta gnäll — ser du inte hur bra du har det?
"Forskargnället"som det så nedsättande heter i de utbildningspolitiska kretsar där till och med beteckningen "akademisk" förvandlats till ett skällsord, är emellertid inget annat än en kritisk granskning av makten.
I högskoleförordningen står det att sådan granskning ingår i universitetens uppgifter. Regeringen å sin sida har till uppgift att bedriva en genomtänkt och långsiktigt hållbar forskningspolitik. I dag mer än någonsin lyser den med sin frånvaro. Så det är klart vi gnäller.
Li Bennic-Björkman
friståendne kolumnist
friståendne kolumnist