Även Jushenkos politiska parhäst premiärminister Julia Timoshenko har alltså fått gå, trots sin stora folkliga popularitet och sin ställning som det "nya" Ukrainas mest karismatiska politiker.
Visserligen ryktas det att hon kan få budet att bli ny regeringsbildare men det är uppenbart att samarbetet inom teamet Jushenko-Timoshenko knakar i fogarna. I mars 2006 är det parlamentsval i Ukraina och det är mot bakgrund av att det valet kommer att bli oerhört avgörande för Ukrainas politiska framtid som den rådande regeringskrisen och den accelererande spänningen mellan Jushenko och Timoshenko inger extra oro. Kraftmätningen mellan det Europaorienterade liberala lägret där Jushenko och Timoshenko kommit att framträda som huvudfigurer och de mer pro-ryska krafter som länge styrde Ukraina i en olycksalig allians mellan politik och ekonomi är nämligen långtifrån avslutad även om den gamla eliten efter "revolutionen" tillfälligtvis har varit försvagade. För den som i likhet med mig personligen hört yngre ukrainare uttrycka sina förhoppningar om ett närmade till Europa och ett efterlängtat slut på den semi-demokrati och djupgående korruption som präglat landet är det en sorglig insikt. Den starka eufori som omgav månaderna kring revolutionen och kulminerande i den symboliskt laddade eurovisionsschlagerfinalen i Kiev i maj invaggade inte bara västvänliga ukrainare själva utan också omvärlden att den onda cirkeln nu var definitivt bruten. Den korrupte Kuchma var uträknad och många kring honom på flykt och flera av de mäktiga oligarkerna kände marken skaka under fötterna.
Bara nio månader därefter anklagas regeringen och enskilda ministrar just för sin oförmåga att bryta de korrupta banden mellan ekonomi och politik och Rysslands inflytande i Ukrainsk politik är på uppåtgående igen. Varför är det så svårt att ersätta ett system som för flertalet fungerar dåligt och ineffektivt med något bättre även i en stat som Ukraina där reformvilliga personer som Jushenko, Timoshenko och ett antal ministrar suttit i sadeln? Varför, kort sagt, räcker inte den politiska viljan?
Samhällsvetenskaplig teoribildning som växt fram under beteckningar som "path dependence" eller på svenska "spårbundenhet" sitter faktiskt inne med vad jag tror är en de viktigaste nycklarna till denna gåta. Vad denna teori säger oss kan sammanfattas på följande sätt. Generellt sett kännetecknas all utveckling av stabilitet, både institutionellt, kulturellt och politiskt. Emellertid uppstår, vid vissa tidpunkter och som en följd av ett komplicerat samspel mellan faktorer, tillfälliga "öppningar" i denna jämvikt då nya utvecklingsspår blir möjliga att etablera. De beslut som då fattas och de val som beslutsfattare gör under just dessa korta, formativa, perioder kommer att få mycket stora effekter på hur den kommande utvecklingen gestaltar sig, vilket ställer stora krav på politisk skicklighet. Ett politiskt system leds in på en ny stig, ett nytt spår som därefter snabbt stabiliseras tack vare de självförstärkande mekanismer som träder i kraft och så att säga kapslar in den nya ordningen och gör den svåråtkomlig för förändring.
Hur hjälper teorin om spårbundenhet oss att bättre förstå vad som händer i Ukraina? Utmaningen 2004 mot ett system som stabiliserats kring accelererande korruption var för många oväntad men skakade om så kraftigt att en formativ period inträdde; Ukraina fick en andra chans tio år efter de första demokratiska valen. Jushenkos dilemma har emellertid varit att tiden fram till parlamentsvalet 2006 är alltför kort. Underlag för en valseger måste skapas samtidigt som strategiska beslut också måste fattas. Jushenko har prioriterat valsegern genom kortsiktigt populära beslut som kittat samman hans fiender samtidigt som han inte tillräckligt kraftfullt kunnat bryta gamla mönster. Han och andra har inte varit tillräckligt politiskt skickliga för att vrida skutan åt rätt håll. Därmed är det fullt möjligt att även denna Ukrainas andra chans kommer att stabiliseras kring förnyad ineffektivitet och korruption. Inte på grund av determinism utan på grund av att en formativ period inte förvaltats tillräckligt väl.
Li Bennich-Björkman
Docent i statskunskap och fristående kolumnist i Unt