Julen är ett tacksamt ämne att skriva om. På campus här i Seattle blir vi studenter mer eller mindre attackerade av olika antikonsumtionsgrupper som delar ut flygblad, nålar och diverse trycksaker.
Budskapet är att den moderna julen är ett kapitalets konspiration. Det finns inget charmigt med den, helt enkelt. Allra helst sammanlänkar man julkonspirationen med någon ond och obarmhärtig varuhuskedja vars genomruttna ambition är att försöka tjäna pengar på sin verksamhet. Retoriken blir snabbt gammal, även om jag kan förstå roten till all irritation.
Över en natt förändras varuhusen till ett inferno av skränande batteridrivna tomtar och leksakståg, tuff-tuffande genom plastiga snölandskap till ackompanjemanget av Bjällerklang, den mest migränframkallande trudelutten efter skvallerbytta bing bång. Jag ska inte ta i så att jag spricker, men jag törs utnämna "julbashing" till årets fluga på den här sidan av Atlanten..
Själv älskar jag det svenska julfirandet och allt som hör julen till, men jag har insett att frågan inte är helt opolitisk, och då är det inte enbart anti-konsumtionsaspekten jag syftar på.
Senast i helgen läste jag en artikel i Eskilstuna Kuriren, om kristdemokraten Ingemar Virsen från Malmköping, som tycker att invandrare borde gå kurser i svenska traditioner.
Med min persiska bakgrund har jag mer eller mindre vuxit upp med frågor om julen. Det tycks finnas ett stort intresse i omgivningen för hur en genomsnittlig invandrarfamilj firar jul, eller snarare om vi firar jul. Hur firar man jul utan julskinka? Går det verkligen? Kan man verkligen fira Jesu födelse som muslim? Är ni muslimer?
Tanken att dela ut färdigtryckta frågeformulär med tillhörande svar har slagit mig mer än en gång. Alla stora frågor kommer samtidigt, runt jul. I min familj har julen en naturlig plats bland familjehögtiderna, men detta har varken med Jesus eller skinkan att göra.
Den persiska julen och nyårsfirandet Norouz infaller alltid under den tredje veckan i mars månad. Vi hoppas varje år, men sällan infaller Norouz under en helg, så att hela familjen kan samlas. Botten var nådd när jag skrev en tentamen i handelsrätt på självaste "julafton" — Norouz, den 21 mars.
(Att tala om för professorn att jag behövde dispens för jul-och nyårsfirande lät ganska komiskt när jag upprepade det för mig själv, även om jag inte tvivlar på att universitetet skulle gå en sådan önskan till mötes.)
Samtidigt som Norouz var ett havererat familjeprojekt av praktiska skäl, hade familjen Hagigi en ambivalent inställning till den svenska julen som hade firats halvhjärtat sedan några år. Ända tills julen 2000, då alla i familjen hade tröttnat på halvmesyrerna, en gång för alla. Efter närmare tio år i ett kulturellt ingenmansland hade alla fått nog av den förutfattade julpolitik som hävdar att en iransk familj i Falun inte firar "riktig"jul.
Det gick upp för oss alla att julhelgen är ju lika bra som vilken annan helg som helst. Vi kunde lika gärna skaffa en gran, glo på Kalle Anka och ge varandra klappar! Ingen tjänar på att förkasta ett utmärkt tillfälle att umgås i lugn och ro, och proppas full av knäck och choklad. Vem säger att man inte kan få julklappar två gånger om året? Och ärligt talat, vad spelar det för roll om man äter senapsgriljerad skinka eller halalslaktad lammstek?
It's all good, som man säger här i USA. Den 23 december landar jag på svensk mark. Jag räknar iskallt med att äta julmat tills någon rullar bort mig från matbordet, även denna julafton.
Menna Hagigi
Juridikstudent i Uppsala och Seattle och fristående kolumnist i UNT.
Juridikstudent i Uppsala och Seattle och fristående kolumnist i UNT.