Perspektiv: Kvotering skymmer de verkliga problemen

I fredags föreslog en majoritet i den parlamentariskt tillsatta Diskrimineringskommittén att det i framtiden bör bli tillåtet med positiv särbehandling på etnisk grund — vid likvärdiga meriter i samband med antagning till högskolan och i arbetslivet.

Uppsala2006-02-27 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att kommittén tillstyrker en tillåten särbehandling "för goda syften" anser jag vara förbryllande. Kommittén tycks vara uppenbart likgiltig inför de långsiktiga konsekvenserna av etnisk kvotering, i sin iver att komma tillrätta med orättvisor i samhället.
Vem är en invandrare egentligen i lagens mening? Vilka faktorer ska en framtida fakultet eller arbetsgivare ta hänsyn till när den etniska statistiken ska fastställas? Motbjudande tanke. Hur länge förblir man invandrare, innan man avancerar till mer subtila titlar, som exempelvis svensk medborgare av utländsk härkomst? Kan jag själv välja när jag vill spela ut mitt invand­rarkort — eller vill lagstiftaren göra det åt mig?Särbehandling och kvotering är ju inget nytt under solen — som vi säger i Uppsala.

Frågan om kvotering till juristutbildningen här i Uppsala har varit ett varigt öppet sår, sedan kvoteringen startade under höstterminen 2003. Frågan är ett pågående tissel tassel bland studenterna, och även om ingen talar högt om det
har de allra flesta en åsikt i frågan. Strålkastarna har riktats mot Högsta domstolen som nu står inför en ytterst obekväm uppgift.
Att just rättsväsendet är i ett ömmande behov av mångkulturellt kapital är det få som bestrider. Det räcker med att man sätter sin fot på en genomsnittlig svensk affärs­juridisk byrå för att få en förstklassig empirisk studie av den etniska torka som där råder. Det är inte svårt att känna sig vilse mellan gemene Silfverpäls och Silfver­knös, om man har ett utomnordiskt efternamn och inte nödvändigtvis gillar golf. Eller segling. Jag kan bara inte för allt i världen föreställa mig hur obekväm jag skulle vara om jag dessutom befann mig på byrån i egenskap av ett etniskt, inkvoterat alibi. Byråns goda samvete?
Nej tack, kära diskrimineringskommitté. Blotta misstanken att man fått sin anställning på grund av sin etniska läggning väcker misstankar om den egna verkliga kompetensen, hur skicklig man än må vara. Tack så mycket för den hjälpen! Jag behöver den lika mycket, som jag behöver diskriminering!

Jag håller helt med Gunnar Strömmer, verkställande ledamot för Centrum För Rättvisa, när han gång på gång framfört åsikten att diskriminering av en grupp, inte nödvändigtvis gottgörs genom diskriminering av en annan.
Vill vi verkligen cementera ett vokabulär som präglas av Vi, den svenska majoriteten och Dom, de inkvoterade invandrarna på högskolan eller på arbetsmarknaden? Inte ens här i USA, med en historia av etniska motsättningar och diskriminering, långt smutsigare än Sverige, applåderar man sociala experiment av det slag Diskrimineringskommittén tycks vilja förespråka. Det konstitutionella ramverk inom vilket amerikanska högskolor i dag beaktar faktorer som ras, socioekonomisk bakgrund och
kön är mycket snävt — otaliga är de rättsfall där universitet bivit fällda för otillåten diskriminering , där etnicitet varit den avgörande faktorn vid antagningen av en minioritetsstudent.

Uppsalakvoteringen, i likhet med annan blind särbehandling skymmer de verkliga problem som finns. Snedrekrytering till högskolan handlar mycket om vad som händer på grundskolan och gymnasiet, något som man knappast kommer åt
genom att manipulera antagningsreglerna till högre utbildningar. Jag förstår vilken rävsax exempelvis ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, måste befinna sig i.
Å ena sidan har man högtravande nobla ambitioner att tillvarata allas lika värde, och det meritokratiska idealet att var och en ska bedömas och belönas efter hans eller hennes nit och flit, och å andra sidan pekar man ut en kollektiv
etnisk massa som "kvasikompetent"och vill ha en möjlighet att erbjuda stödhjul. Hur får man ihop det och uppnås verkligen något vettigt genom detta? Jag är ytterst tveksam till hela idén.

Menna Hagigi
juridikstudent i Uppsala och Seattle
Läs mer om