Jag ville gråta den morgonen. Jag läste senare att beslutet upphävdes och att kvinnan fick sitt visum till slut. Tack för det, Migrationsverket.
Genom mitt engagemang i Amnestys flyktinggrupp förra året kom jag i kontakt med en ung kurdisk man, Adam. Han och jag är jämnåriga, båda med rötter i Iran. Adam, som är uppvuxen i en familj av politiska aktivister har ett starkt engagemang i det kommunistiska partiet i Iran. (En detalj i sammanhanget är att flera medlemmar av hans familj redan har fått asyl i Sverige.)
Adam tar hjälp av en smugglare för att ta sig till Sverige, ett visum kunde han bara drömma om. Dessvärre visar sig smugglaren vara en skojare, och i stället för den utlovade destinationen Landvetter, hamnar Adam i Grekland, tillsammans med tio andra iranska ungdomar. Gruppen reser med falska pass, medan deras äkta pass utlovas komma någon dag senare. Adam, som talar flytande engelska, är den som svarar på det ödesdigra samtalet från receptionen på vandrarhemmet där gruppen bor. Han ombeds komma ner för att hämta upp ett nyanlänt paket. Väl nere vid receptionen är poliser och en käftsmäll det första han ser av grekisk asylprocess. Han tvingas under hot om våld att skriva på ett grekiskt dokument, där han erkänner sig skyldig till människosmuggling.
I sin frånvaro och i avsaknad av ombud döms Adam senare till dryga böter och livstids utvisning från Grekland.
Med hjälp av grekiska Amnesty lyckas Adam emellertid ta sig till Sverige — där han identifieras genom fingeravtryck, och får beskedet att han ska skickas till Grekland för sin asylprövning.
Migrationsverket anser att Greklands rättssystem är likvärdigt med det svenska. Allt i enlighet med Dublinkonventionen, som fastslår principen att asylprövning sker i det första EU-land man anländer till. Det kräver ingen juridisk talang för att förstå varför konventionen är ett bra drag för Sverige. Vårt geografiska läge sätter stopp för många oönskade besökare.
Att domen om livstids utvisning sedan länge vunnit laga kraft i Grekland är man likgiltig inför. Jag har ett svagt minne av att Sverige mer eller mindre öppet underkände det grekiska rättsväsendet i fallet Calle Jonsson. Det sista jag hörde av Adam var att han vårdades på sjukhus, efter att ha försökt skada sig själv. Sådan är den svenska asylrätten i dag, valåret 2006.
Svensk migrationspolitik handlar om att sitta trygg när världen utanför rikets gränser förändras. Det handlar om att främmande människor tar ditt jobb om du blir sjuk, när du blir äldre eller när trycket på BNP blir allt större. Vi tycker, till skillnad från en del andra, att vi ska hantera denna olägenhet tillsammans. Du och jag. Vi och de, var och en efter förmåga. För vår modell har skapat världens bästa land för de mest utsatta, flyktingarna. Vi har lång mamma- och pappaledighet. Låg barnadödlighet. Och bra förskolor som inte kostar skjortan.
Nu ska vi också bli världens bästa land på att visa var skåpet ska stå. Vi börjar med att alla som inte kan styrka sin resväg ska kastas ut inom tre månader. Sedan skapar vi 20þ!p>000 teorier för bevisvärdering inom asylprocessen. Och föreslår en ännu skarpare Dublinparagraf som gör att familjer kan skiljas åt.
Fiffigt tycker vi - men det tycker inte alla inom folkrätten. De finns de som ser på Sverige som en marknad, där de som har råd kan välja sina juridiska ombud och ta sig in i landet legalt. Och de andra får nöja sig med någonting
betydligt sämre. Vi håller inte med. Så länge någon bankar på vår port med Genèvekonventionen i hand är vi inte färdiga med vår nedrustning av asylrätten. Varför ska någon med? är den enkla frågan.
Menna Hagigi
Juridikstuderande i Uppsala och Seattle och fristående kolumnist i UNT.
Juridikstuderande i Uppsala och Seattle och fristående kolumnist i UNT.