Den skrivna texten ger oss möjligheten att stanna upp och begrunda, att gå tillbaka och kontrollera och på djupet ta till oss fakta eller att skapa våra inre egna bilder av den värld som en författare skildrar. Radion låter oss lyssna till människor som uttalar sig, låter oss bedöma deras röster och värdera hur de förhåller sig till sina egna ord. Radion är också snabb och flexibel och kan oftast vara först med att rapportera när något händer.
Men TV har förmågan att fokusera på människors ansikten. Vi kommer nära inpå dem som framträder. Vi ser dem nästan tydligare än de människor vi möter till vardags, kan betrakta minspel och se vad ögonen uttrycker. Det beror naturligtvis på att kameran helt skamlöst zoomar in den intervjuades ansikte och att vi själva utan restriktioner, utan att vara oartiga, koncentrerat kan iaktta ansiktet i rutan. Plötsligt uppfattar vi inte bara vad som sägs, utan också hela den känslomässiga bakgrunden. Vi uppfattar rent av det som inte sägs.
Den här kvällen satt vi och såg på en ung studentska från Minsk som uttalade sig om valet och om nödvändigheten att demonstrera. Mycket värdigt, närmast eftertänksamt lade hon fram skälen till varför man måste ta ställning mot diktaturen. Varför det liv man lever måste ges ett mått av anständighet och moral om man skall orka härda ut och sätta barn till världen.
Det som grep mig så djupt var hennes lågmälda konstaterande att hon med stor sannolikhet skulle arresteras. Hon kunde förutse att hon skulle misshandlas och i värsta fall råka ut för grova övergrepp. Hon förstod att hennes möjligheter till fortsatta studier och att över huvud taget få en statlig anställning skulle helt försvinna i och med att hon blev arresterad.
Hon konstaterade lugnt att det ändå inte fanns något annat val. Friheten måste erövras och priset måste betalas.
Det grep mig verkligen djupt att se denna unga studentska som så klart hade tagit ställning och förstod att frågan om människors frihet i Vitryssland också var hennes ansvar. Hennes ställningstagande väckte många frågor inom mig som nu måste besvaras.
På vilket sätt är unga människors öde i Vitryssland också mitt ansvar? Allas vårt ansvar?
Men också en annan fundering växte sig stark. Varför är det alltid unga människor som stiger upp på barrikaderna och gör moraliska ställningstaganden? Hur kan det komma sig att människor med livet framför sig är de som mest oreflekterat tycks vara beredda att sätta det på spel? Varför är det så sällan vithåriga gubbar som jag själv, som är beredda att löpa en risk? Vi som ändå har levt ett långt liv och som rimligen har långt mindre att förlora?
Jag förstår inte dessa mekanismer som får oss äldre att bli räddhågade, benägna att hålla fast vid det tillstånd som råder, hur uselt det än må vara. Man skulle kunna förvänta sig att livserfarenhet skulle stärka behoven att förändra samhället, att känna ett ökat ansvar för barnbarnens generation.
Det är när åldrandet och resignationen går hand i hand som maktstrukturerna förblir ohotade. Det gäller förvisso inte bara i Vitryssland!
Eller som Alf Henriksson skaldade:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Nej, mot ett friare Sverige och en bättre värld med de Radikala Pensionärerna!
Bo Pellnäs
Överste av första graden och
fristående kolumnist i UNT
Överste av första graden och
fristående kolumnist i UNT