Längre tillbaka dominerades i stället hälsodebatten av ämnen såsom nitrit och DDT, livsmedelstillsatser och bekämpningsmedelsrester, som någon anonym makthavare, långt borta, hade lurat på oss.
Akrylamidlarmet våren 2002 gjorde det tydligt att helt vanlig mat i helt vanliga kök kunde generera mångdubbelt större faror.
På 1960-talet var budskapet att hälsa och miljö hör ihop. Farorna för vår miljö medförde också stora faror för människorna till lunch och middag. Storfinansen ville tjäna pengar på att lura i oss kemikalier av rent vinstintresse (vilket ofta var sant).
Detta gjorde den utan att tänka på riskerna för människan (vilket var både sant och inte sant). Därigenom förgiftades oskyldiga och ovetande konsumenter (vilket nästan aldrig var sant).
Detta växte inom vetenskapen men ännu mer i populärdebatten till en helhetsbild att vår teknologi bokstavligen var på väg att förgifta oss.
Kända miljödebattörer förutspådde att 1990-talet skulle kulminera i en cancerepidemi. Så väcktes — eller snarare återuppväcktes — föreställningen om att allt gott är det som danats av naturen och att allt det goda förvanskas i människans händer. Men den helhetssynen döljer verkligheten.
Och denna bild dominerade länge. När sälen blev en politisk symbol i slutet av 80-talet etablerades omedelbart uppfattningen att den fallit offer för mänskligt gift och överdåd. Att död och elände kunde orsakas av vanligt gammaldags virus passade inte in i debattens dagordning under denna tid.
Men redan på 70-talet anade många att det var något som inte stämde i vår hälsokalkyl. Om industrisamhällets kemikalier var så förödande borde allt fler rimligen må allt sämre. Man började mäta halter och möjliga effekter också av naturens och matlagningens egna farligheter.
Då bekräftade man att vår mat bokstavligen var packad av livsfarliga kemikalier långt innan någon kemist hade varit där med tillsatser och bekämpningsmedel. I själva verket är naturens och köksspisens dödskallemärkta kemiska skafferi 10 000 gånger mer innehållsrikt än jordbrukets och livsmedelsindustrins.
Hårdbesprutade äpplen visar sig vara rena hälsokosten jämfört med ekologisk biffstek med lök.
Och egentligen är det inte så konstigt. Det följer direkt ur en grundläggande insikt i evolutionsbiologi. Naturen kan mycket väl vara full med farligheter för männi-skan så länge dessa inte hindrar överlevnad och fortplantning. Däremot stämmer det inte med den alltför vanliga, slappa uppfattningen att naturen vill oss väl. Och nu växer listan på alla de naturliga faror som hotar oss kollektivt och individuellt.
Att de lågröna algerna tillverkar nervgift är bara ett exempel. En hälsodryck har redan dragits in. Finns giftet på fler ställen? Livsmedelsverket letar vidare bland ris, pasta och grönsaker. Fågelinfluensan är bara en av alla potentiella epidemier som kan bryta ut. Naturens egna och ursprungliga krafter dominerar totalt över teknologiska faror.
Det vore enklare om hälsa och miljö mera direkt hängde samman. Då kunde miljöpolitiska åtgärder motiveras med att de också gynnade oss själva.
Men denna helhetssyn döljer en del av verkligheten. Hoten mot vår hälsa domineras totalt av ursprungliga faror. För miljöproblemen är däremot skuldbördan jämnare fördelad mellan teknologiska och traditionella faktorer.
Olle Pettersson | Agronomie doktor och fristående kolumnist i UNT