@3a Text:Det talades om makt och det talades om ansvar. Det talades om vem som hade handlat rätt och om vem som hade handlat fel. Det talades om individer som personligen fick stå för vad de gjort, och inte gjort. Det talades kort sagt på ett sätt som det borde talas oftare på när de grundläggande spelreglerna för vårt styrelseskick diskuteras.
Som jurist kände jag mig för en gångs skull riktigt stolt över mitt skrå när hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt höll sitt inledande anförande vid presskonferensen där Katastrofkommissionens resultat presenterades.
Här fanns både resning och ryggrad, oräddhet och opartiskhet och, som det verkade, inget sneglande på något annat än relevanta och sakliga fakta. Aldrig tidigare hade man väl hört en svensk jurist, kommissionsordförande eller någon annan ledande personlighet över huvud taget, tala så enkelt och självklart om det som är så fundamentalt för den politiska maktutövningen, och för all del också annan maktutövning, i vårt samhälle.
Lyckligtvis är Johan Hirschfeldt också ledamot av den riktiga grundlagsutredningen som sedan 2004 och fram till slutet av år 2008 arbetar med en översyn av regeringsformen. Grundlagsutredningen skall bl a ta ställning till om det finns ett behov av att tydliggöra domstolarnas roll i det konstitutionella systemet, och så mycket kan väl sägas att om den personal som befolkade domstolarna var av Hirschfeldts kaliber skulle det vara mycket välgörande för det
konstitutionella systemet om domstolarnas roll tydliggjordes, och möjligen även annars.
Domstolarnas roll har blivit viktigare på senare tid oavsett om detta tydliggörs eller inte av grundlagsutredningen. Internationaliseringen av det svenska rättssystemet och framför allt medlemskapet i EU är starkt bidragande faktorer till detta.
Även internationaliseringen av det svenska samhället och de nya motsättningar som uppstår ur det faktum att Sverige blir mindre och mindre homogent i alla avseenden leder till en starkare ställning för domstolarna som konfliktlösare. Värderings- och intressemotsättningar kommer sannolikt inte på samma sätt som tidigare att kunna administreras eller informeras bort eller helt enkelt sopas under mattan. Konflikterna blir öppnare och tydligare och löses inte förrän de hamnar inför domstol, vilket inte nödvändigtvis är negativt.
Den andra och kanske ännu större förändringen i vårt statsskick i praktiken på senare år är förskjutningen av makt från riksdagen till regeringen. Denna maktförskjutning har också till stor del sin förklaring i internationaliseringen och vårt EU-medlemskap. Enkelt uttryckt äger lagstiftningen numera rum internationellt i församlingar där endast regeringen är representerad, och myndigheterna och domstolarna sköter därefter exekveringen av lagarna i Sverige.
Mellan riksdagsvalen har folkets representanter inte särskilt mycket att säga till om eftersom riksdagen i realiteten är bortkopplad från mycket av beslutsfattandet, som äger rum någon annanstans. Då behövs kompletterande kontroller av regeringens maktutövning i form t ex av tydliga grundlagar, starka domstolar och kanske andra och nya demokratiserande inslag i det konstitutionella systemet.
Frågan om hur riksdagsledamöterna utses, d v s valsystemet, måste kompletteras med frågan om hur och av vem makten utövas när riksdags- och regeringsledamöterna väl är på plats. Spelreglerna för maktutövningen bör träffa makten där den verkligen finns. Annars riskerar reglerna att bli irrelevanta.
Den goda nyheten är att alla dessa frågor faktiskt — och förvånansvärt nog för den härdade — täcks in av mandatet för den sittande grundlagsutredningen. Frågan är om grundlagsutredningen kommer att närma sig Makten och Ansvaret på samma oförskräckta sätt som Katastrofkommissionen. Låt oss trots allt hoppas det.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT