Citaten driver ofta med rektorns maktlöshet. Hon eller han betraktas som en galjonsfigur på ett läckande skepp som styrs av andra. Dessa "andra" sitter i universitetets styrelse, i forskningsråden eller på departementen.
Och i sista hand är det faktiskt regeringen som utnämner rektorer — inte de som arbetar, verkar och studerar vid universitet. Något som SLU var bland de första lärosätena att få erfara förra gången det begav sig. Då valde styrelsen, med dåvarande jordbruksminister Margareta Winbergs goda minne, en kandidat som inte fick en enda röst av personalen. Detta val har väl precis inte gynnat SLU:s slagkraft under de gångna åren.
Nu kan man ju invända att universiteten inte i första hand finns till för dem som arbetar där. Det är förvisso sant. Å andra sidan löper en ledare som är tillsatt av politiska styrelser en stor risk att bli just en vaktmästare utan lyssnande medarbetare Och forskarna behöver stridbara ledare som kan föra deras talan. I dag mera än någonsin.
För även om den fria forskningen kanske aldrig varit helt oberoende bör väl även forskare ha en något längre arbetsro än till nästa halvårsansökan om nya anslag?
Samhällets krav på forskningen kan inte heller enbart vara att den ska vara "nyttig" eller att den ska spotta fram nya "sysselsättningstillfällen". Här saknas någon som öppet vågar säga vad som pratas om varje dag "mellan skål och vägg" på universiteten.
För om hälften av det man hör ibland svenska forskare i dag stämmer så är den svenska forskningen i en djup kris. I sådana tider behövs en starkare sammanhållning än den bland katter. För då handlar det inte bara om att försvara sina egna positioner
och sitt revir. Och då behövs ledare man respekterar. Kort sagt: om vi hade starka rektorer och forskare med mera civilkurage skulle samhällsdebatten bli betydligt friskare, roligare och mera givande.
Och visst har rektorerna makt. Varför skulle annars så många dugliga personer, vid sina sinnens fulla bruk, söka de här posterna? En rektor har stora möjligheter att leda och styra. Det är en makt de bör utnyttja till att bryta ned gamla murar och till att se framåt och inte luta sig tillbaka. För när man besöker riktigt framgångsrika forskningsmiljöer som Caltech eller Scripps i Kalifornien betonar forskarna ofta en sak; avsaknaden av murar
mellan gamla institutioner och discipliner.
Beskrivningen är säkert till viss del en typisk positiv amerikansk skönmålning, givetvis finns också andra förklaringar till framgångarna. Men trots det bör man lyssna på den. Speciellt som vi inte kan handplocka elitforskare från hela världen till Uppsala och erbjuda dem ett liv i solen.
Och om nu den bristande förmågan att samarbeta sitter i väggarna kanske man kan fundera på att tapetsera om? Eller rent av riva väggarna? Riva för att bygga upp nya centrum, varför inte rent av mellan de två universiteten i staden? Projekt kring energifrågan, fågelinfluensan och vaccinutveckling borde ligga nära till hands. Eller ett centrum om de allt viktigare husdjuren i vår kultur. Det vore kanske något för de nya rektorerna att ta initiativ till. För det handlar ju inte om att "vara bäst i Uppsala"
utan om att skapa nationella, ja, internationella centrum. Och två är starkare än en.
Om man därtill kunde hoppa över några tjocka försvarsmurar, och en å, för att nå ut till Uppsalas medborgare vore mycket vunnet. Vetenskapskafé Linnea under 2007 kanske? De flesta andra universiteten i landet har nu omfattande och framgångsrika verksamheter tillsammans med skattebetalarna. Så icke Skandinaviens äldsta lärosäte eller Sveriges Längsta Universitet. Se där några uppgifter för de två nya rektorerna att börja med!
Rectores magnifici! Tear down that wall!
Jan-Olov Johansson | Veteskapsjournalist och fristående kolumnist i UNT