Så långt var det kanske inte så mycket att säga, bra med information att något händer. Och den mesta tiden som patient tillbringar man ju som bekant i väntrummet. Problemet var bara att brevet inte innehöll ett enda namn, inte ett enda telefonnummer. Ja, det var värre än så. Det stod inte ens till vilken avdelning på det stora sjukhuset jag var remitterad, inte heller stod det vilken avdelning som skickat remissen dit, eller vad saken gällde! (Brevet var så allmänt att det mycket väl
kunde vara ämnat för en annan patient. Men om det hela nu var ett missförstånd, vem skulle jag i så fall ringa för att kontrollera detta? Växeln på Ackis?
Det märkliga brevet är säkert ett olycksfall i arbetet, men det fick mig att tänka på den allt mera anonyma sjukvården. Så full av fantastiska maskiner och så tom på människor. Så fylld av specialister och så uttömd på människor som har tid. Och som diabetiker i fyrtio år har jag på nära håll kunnat följa denna utveckling — från människor till mätvärde.
Missförstå mig nu inte. Jag är för en mera effektiv användning av informationsteknik i sjukvården, i själva verket borde mer göras av datorer. Men — och det är viktigt — bara om det ger en vård som är bättre för patienten.
Har vården då blivit sämre under decennierna? Nej, rent tekniskt har den blivit bättre. Det är nog ingen överdrift att säga den vid några tillfällen räddat både liv och lemmar på mig. Jag har en rad skickliga sköterskor och läkare på Ackis att tacka för mycket. Men det är alltid individens framsynthet eller initiativförmåga som varit avgörande — inte organisationen. Den är föråldrad och från ett annat sekel.
I dag kommer en ny generation med nya krav på insyn och medbestämmande. Sjukvården i dag verkar också mycket upptagen av sina egna problem. I vart fall är det den konversationen man ofta hör som vårdtagare i väntan på att bli omhändertagen. Så det är säkert inte lätt att som anställd valsa igenom omstruktureringar, besparingar och nya krav samtidigt. Men eftersom de olika personalkategorierna har sina företrädare skulle jag envist vilja dra en lans för en i sammanhanget bortglömd grupp — patienterna.
De som verkligen är sjuka och inte bara sjukskrivna. Naturligtvis kan man inte tvinga alla i sjukvården att vara empatiska. Det är arbetsamt att vara medkännande dag ut och dag in.
Men om man kan träna serveringspersonalen på hamburgerkedjor att bemöta sina kunder vänligt och professionellt borde det gå att förändra attityden även hos den personal som arbetar med sjuka människor? Och tro mig, det behövs.
I själva verket är nog detta ett av de allvarligaste hoten mot den offentliga sjukvården i dag. Bristen på kvaliteten i omhändertagandet. När jag lämnar in min bil på verkstad får jag numera en enkät med frågor om jag var nöjd med bemötandet och arbetet — skickad till min hemadress. Nog för att många älskar sina bilar — men hälsa och välbefinnande är ändå mera värt.
Varför frågar ingen mig om jag är nöjd med sjukvården? Patientombudsmannen får ursäkta men jag efterlyser någon starkare, mera aktiv än så. Alternativet är naturligtvis den privata vården, men till den har få råd med våra skatter. Om man värnar den offentliga vården borde man först och främst titta på hur den bemöter sina "kunder". För i besvikelse över den offentliga sjukvårdens fyrkantighet växer utrymmet för kvacksalvare och en flummig hälsorörelse.
Och kanske än viktigare — vem skall jag vända mig till om jag är nöjd? En bra sköterska eller läkare är enligt mitt sätt att se det värd en betydligt högre lön än en dålig. Jag är rätt säker på att många andra patienter håller med mig Och det är ju ändå vi skattebetalare som betalar. Även för anonyma brev.
Jan-Olov Johansson | Vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Unt