Perspektiv: Så kan förtroendet för domstolarna räddas
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den nyktre Peter Wolodarski, som utgör ett undantag bland journalisterna, påpekade i Dagens Nyheter i förra veckan att det ibland rör sig om desinformation snarare än okunskap. Ingen som bevakade rättegången eller har läst domen
kan undgå att förstå varför tingsrätten dömde som den gjorde i det uppmärksammade dödsmisshandelsfallet på Kungsgatan i Stockholm i maj. Trots det har rapporteringen varit oriktig.
Sänkta straff och sänkta skadestånd och uteblivet prövningstillstånd i Högsta domstolen i gruppvåldtäktsfallet i Motala har väckt mycket uppmärksamhet. Juridiskt sett är resultaten inte särskilt uppseendeväckande. Domstolarna följer brottsbalken, ställer höga krav på bevisningen, friar hellre än fäller, följer hävdvunnen praxis vad gäller skadestånd till brottsoffer samt följer rättegångsbalken vad gäller reglerna om när prövningstillstånd får beviljas. Möjligen med undantag för de generellt låga skadeståndsnivåerna är det lite som rimligen går att ifrågasätta på sakliga grunder.
När debattens vågor stänker som värst verkar förvånansvärt många vara beredda att vända på de grundläggande principer som styr dömandet i Sverige. Hellre fälla än fria, vad lagen råkar säga är väl inte så noga och varför måste skuld bevisas? Det vet man ju hur det gick till. Eller?
Okunnigheten om de premisser på vilka domstolarna arbetar leder till att fel frågor ställs och kritiken blir missriktad. Debatten blir inte bara irriterande, utan värre, den blir irrelevant och meningslös åtminstone för juristerna, vilket gör det lättare
att även skaka av sig de fragment av berättigad häpnad som då och då förekommer. I svåra fall leder den felaktigt uppiskade upprördheten till att domare hotas och trakasseras, vilket är allvarligt.
Nu tycks förtroendet för rättsväsendet stadigt sjunka och okunnigheten bidrar sannolikt. Om folk visste mer om domstolarnas arbetssätt hoppas och tror vi att förtroendet för rättsväsendet skulle öka. Ett starkt engagemang för rättspolitiska frågor, för rätt och fel, för brott och straff, tycks i alla fall finnas där ute och engagemanget bör tas till vara.
Så, vad göra? Ska alla behöva läsa en jur kand innan de får delta i samhällsdebatten? Det vore visserligen önskvärt, men är väl tyvärr orealistiskt. Skämt åsido, det finns andra sätt att höja den juridiska kunskapsnivån. Själv tror jag att domstolarna måste börja att bättre bemöda sig om att förklara hur de arbetar och varför de dömer som de gör. Inte be om ursäkt, inte ställa sig in, men förklara. Det är inte säkert att de lyckas, men domarna bör åtminstone försöka föra ut grundläggande kunskaper om den rättsliga processen och de ramar inom vilka en sådan förs, i första hand till massmedierna som sedan får föra kunskaperna vidare.
Ett nätverk har nyligen bildats bland domare för bättre kommunikation med allmänheten, vilket är en väldigt bra idé.
En ökad öppenhet ställer högre krav på domarna än den gamla attityden att bara låta den mer eller mindre kryptiska domen tala. Det kostar tid och energi att förklara komplicerade straffprocessrättsliga frågor för ett kanske milt intresserat forum av sensationslystna journalister. Det är jobbigt att gå in på hur en domare tänker och att bli ifrågasatt.
För att stärka, ja kanske rädda, förtroendet för domstolarna tror jag dock att bättre kommunikation med samhället runt omkring är nödvändig. I dag kan domare inte förvänta sig samma ovillkorliga auktoritet som tidigare.
Effekten av bättre kunskapsöverföring från domstolar till massmedier och allmänhet skulle förhoppningsvis bli en intelligentare debatt om rättspolitiska frågor som i sin tur skulle kunna leda till vettiga förändringar där sådana är motiverade. Domare
och framför allt politiker skulle inte komma lindrigare undan i ett upplyst debattklimat om någon trodde det. Relevant kritik och rätt ställda frågor skulle avslöja mycket mer.
Inger Österdahl | professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT.