Perspektiv/Tsunamikatatsrofen : Ansvar måste bäras också i kris och motgång
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Inte ens under det kalla krigets kyligaste skeden behövde man egentligen bekymra sig. Den heliga neutraliteten (och USA:s kärnvapenparaply) skyddade mot allt ont. Trots att landets statsminister och dess utrikesminister mördats, Tjernobylkatastrofens radioaktiva nedfall drivit in över landet och otaliga offer krävts vid Estonias undergång ändrades inte svenskarnas självbild. Den 26 december 2004, när tsunamivågen slår in mot stränderna i Thailand där tjugotusen svenska turister befinner sig, sover Sverige i julhelgens trygghet. Dess högre tjänstemän och valda ledare förmår inte att ta till sig den bild av katastrof, som redan de första underrättelserna förmedlar.
När man analyserar skeendet får man intrycket att den politiska klassen i Sverige har förlorat känslan för att dess viktigaste, mest maktpåliggande uppgift faktiskt är att säkerställa samhällets långsiktiga överlevnad och medborgarnas fundamentala trygghet. Avsaknaden av en organiserad krisledning, de ledande politikernas uppseendeväckande indelning av sina liv i tjänstetid och fritid, oförmågan att acceptera dåliga nyheter, allt vilar på attityden "Det händer inte här".
Att flera europeiska länder hanterar tsunamikatastrofen betydligt bättre än vi, behöver alltså inte bero på att man har en bättre organisation — vilket man hade — utan är snarare kopplat till en sinnets beredskap. De centraleuropeiska folkens historiska erfarenheter har hos dem skapat en medvetenhet om att katastrofen alltid är hotande nära. Det är hög tid att svenska politiker kliver in i den verkligheten.
Bilden av Sveriges regering är bilden av en grupp människor som rekryterats inom det politiska systemet, som befordrats inom systemet och vars värld präglas av vardagens politiska manövrer i det trygga och skyddade Sverige. Deras kunskaper om och förståelse för hur man hanterar en kris förefaller att vara obefintliga. De har organiserat sin tillvaro efter vardagslunkens behov. De omges av partirekryterade presstalesmän och politiskt sakkunniga, som säkert är en stor tillgång var gång en minister har att hantera ett politiskt problem. Men de är alla unga, oerfarna och utan ledarskapserfarenhet.
Man kan ana att de svartsjukt bevakar sin utvalda position i ministerns närhet och inte gärna släpper in någon annan än journalister och några andra utvalda till sin chef. Risken är överhängande att de förvandlar tjänstemännens operativa krav till mediala problem. På annandagen 2004 blir därför den viktigaste frågan om statsminister Persson skall göra ett uttalande och inte — vilket borde ha varit fallet — om han skall kalla till ett regeringssammanträde.
De institutionella lärdomarna efter tsunamikatastrofen är mycket viktiga. Vi måste organisera en fungerande krisledningsorganisation med förmåga och befogenhet att omedelbart vidta de beredskapshöjande åtgärder som en kris kan komma att kräva. Men kanske ännu viktigare är att slå fast politikernas ansvar för samhällets och medborgarnas grundläggande trygghet och överlevnad. Maktutövning får inte bli ett spel, där vardagens politiska gräl står i fokus och där den kortsiktiga taktiken alltid prioriteras.
I katastrofkommissionen fördes långa och ingående resonemang kring ansvarsförhållanden i den svenska statsledningen och dess byråkratier. Det kom att växa fram en total enighet om att makt och ansvar måste vara nära sammanknutna om medborgarnas förtroende för samhället och dess demokratiska system skall bevaras och hållas levande. I en demokrati som vår utövas aldrig makten fritt eller godtyckligt. Den vilar alltid på en laglig grund där skyldigheter och rättigheter är reglerade. Därav följer att ansvaret inte rimligen kan vara anonymt och utan ansikte. Inte heller kan ett personligt ansvar bara åberopas i framgång för att knipa personliga poäng.
Det måste också bäras i kris och motgång. Vår demokrati, byggd på ett fördrag mellan jämlikar, kräver ett sådant tydligt ledarskap.
Bo Pellnäs
Överste av första graden och fristående kolumnist i UNT