Demokraterna tar billiga poäng genom att kritisera Bush beslut att skicka 14 000 man ur nationalgardet till Irak, i stället för att hantera en naturkatastrof på hemmaplan, medan lokala myndigheter skyller dödssiffrorna på en omotiverad ovilja från offer att evakuera i tid.
Jag undrar hur omotiverad den oviljan var, eller om det ens var fråga om ovilja. Jag befinner mig i USA, ett land där kontanter anses vara landets officiella språk, därefter kommer engelskan.
Att New Orleans, som har en övervägande majoritet färgade invånare, rent statistiskt anses vara en av USA:s fattigaste städer tycks ingen vilja tala om. Att ekonomiska faktorer till stor del styr hur hårt olika sociala grupper drabbas av en naturkatastrof försvinner i mediebruset, och hamnar i skuggan av alla kändisinitierade jippon till stöd för det otal familjer som nu är hemlösa i ett till synes obarmhärtigt USA. Särskilt tyst är det från Fox News och andra högervänliga kanaler.
USA är verkligen kontrasternas land, även om uttrycket är slitet. Detta fick jag bittert erfara under min andra dag i Palo Alto, Kalifornien.USA har verkligen flera ansikten. Vi drabbade världen med snabbmat, men vi gav er också jazzen, som min vän Matthew Davis, marknadsanalytiker på Washington Mutual Bank formulerade sig, till försvar för USA.
Efter en lång och påfrestande dag på Ikea, stod jag och pojkvännen på varuhusets parkering med våra shoppingkassar. I Kalifornien är man mer eller mindre chanslös utan bil, så vi hade siktet inställt på en taxi, som skulle ta oss den dryga milen
mellan Ikea i East Palo Alto, och det akademiska reservatet Palo Alto, där pojkvännen bor. Gissa om vi satte kaffet i halsen efter att tre olika taxibolag avböjt vår beställning.
-Tyvär frun, våra förare vill inte köra till de kvarteren.
Bilder av lokala tjänstemän i New Orleans blixtrar förbi. De vill inte evakuera. Vill och vill. Vilka var alternativen, egentligen? Utan ett öre på fickan kommer man inte långt.
Visst låter det absurt att vi tvingades dra cirka åtta Ikeapåsar, och en tung futonmadrass i över tre kilometer över Palo Altos stadsbro, innan taxibolaget ansåg kvarteret vara tillräckligt fint för en körning?
På den ena sidan om bron det världsberömda universitetet Stanford och osannolika fastigheter i mångmiljon-klassen. På den andra sidan en grogrund för den tysta frustrationen och den högljudda kriminaliteten. Skottlossning och sirener. En plats som Yellow Cabs taxiförare inte vill köra till.
Undrar hur det skulle se ut i Sverige om ett taxibolag helt öppet skulle vägra att ta vissa körningar för att beställningen kom från en invandrartät förort? Jag undrar hur långt det måste gå innan vi accepterar en sådan ordning? Hemska tanke. I USA har man uppenbarligen slutat ifrågasätta, och indirekt godtagit faktum att en fattig svart man i en förort inte får åka taxi. Jag antar att det enda vi vet med säkerhet är att inget är beständigt.
Det ligger nära till hands att se på hur USA har tolkat sin egna, högt ansedda konstitution. Den amerikanska grundlagens skepnad har skiftat från absolut till relativ så många gånger att dess andemening tycks vara en handelsvara som införskaffas med kampanjpengar.
Se bara på den konstitution som 1945 tilllät rassegregering och bön i skolan och underkände allmän rösträtt som en skyddad rättighet. Samma konstitution fördömde 1970 både rassegregering, bön i skolan och cementerade den heliga rösträtten. Som Cass Sunstein, kolumnist i Harper Magazine så fyndigt beskrev utvecklingen;
-Sätt en amerikansk medborgare i en tidsmaskin och skicka henne framåt, så kommer hon inte att kunna känna igen samma grundlag, 25 år senare.
Jag saknar redan vänliga Sverige, där alla som kan betala för sig kan få åka taxi hem.
Menna Hagigi
juridikstudent i Uppsala och Seattle
och fristående kolumnist i UNT