Symposiet inleddes med en s k konversation med utrikesministern Condoleezza Rice. Med på podiet i Washington fanns också två internationellt kända jurister, den f d domaren i USA:s Högsta domstol Sandra Day O'Connor, som trots en låg profil förde in en plädering mot dödsstraffet i konversationen, och domaren i FN:s Internationella domstol i Haag, Rosalyn Higgins, som rev ner spontana applåder när hon, ehuru hovsamt, anförde att länder som kräver att and-ra skall respektera mänskliga rättigheter själva böra vara beredda på att bli granskade på denna punkt.
Oavsett åsikter i övrigt skall det inte förnekas att det kändes tillfredsställande att samtliga tunga personligheter på scenen var kvinnor, tillika med självklar och exceptionell auktoritet. Konversationen leddes till yttermera visso av en kvinnlig amerikansk journalist.
Några ytterligare axplock ur konversationen: Syftet med interventionen i Irak hade enligt Condoleezza Rice inte varit att skapa demokrati i landet utan att undanröja det hot mot internationell fred och säkerhet som Irak utgjorde enligt FN:s säkerhetsråd. Ordet massförstörelsevapen nämndes inte med en stavelse.
På tal om situationen i Irak drog Condoleezza Rice parallellen till tiden efter andra världskriget och betonade att det också då var en osäker tid men att USA vågade handla på ett sätt som var rätt, och visade sig framgångsrikt, utan att ha facit i handen beträffande utgången. Dessutom betonade hon vikten av att likasinnade, demokratiska, stater förenar sig liksom de gjorde under efterkrigstiden genom NATO.
Trots en direkt fråga undvek utrikesministern att kommentera en felande parallell, nämligen varför USA nu tycks föredra att arbeta utomorganisatoriskt medan efter andra världskriget USA var villigt att agera genom de då nyupprättade multilaterala internationella institutionerna.
Som svar på Rosalyn Higgins underförstådda kritik av USA:s bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, bl a genom interneringen på obestämd grund och tid av misstänkta terrorister på Guantanamobasen, replikerade Condoleezza Rice att vi lever i en helt ny tid p g a hotet från terrorismen och att Genevekonventionerna och de mänskliga rättigheterna måste tolkas i detta ljus.
"Vad skall vi göra med dem då?" frågade Rice retoriskt beträffande fångarna på Guantanamobasen, "de lovar ju att döda civila så fort de kommer ut". Det tål att tänka på. Vad skulle vi t ex göra med dem i ett normalt fungerande rättssystem?
Som svar på den mer allmänna kritiken att USA ofta är sent att skriva under olika internationella överenskommelser till skydd för mänskliga rättigheter, bl a stadgan för den nyinrättade permanenta Internationella brottmålsdomstolen som USA närmast motarbetat, samt att USA, en gång part, ofta reserverar mot — eller undantar sig från — delar av överenskommelserna sade Condoleezza Rice att USA har sin specifika kultur som måste respekteras.
Alla mänskliga rättigheter passar inte hos oss." Rice lockade till sympatiserande skratt i publiken, förmodligen bland andra än dem som applåderade Rosalyn Higgins föregående kritik, när hon replikerade att med all respekt, USA bröt med (rättrådiga storebror) Europa en gång i tiden för att gå sin egen väg.
Kulturargumentet, om än charmigt framfört av en skicklig amerikansk utrikesminister, är inte oskyldigt. Det passar många och värre människorättssyndare än USA perfekt. Och, suckar folkrättsjuristen, så var vi tillbaka på ruta ett.
Professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT