Medlemskap i Europeiska unionen har således hittills inte varit förenat med franska uppoffringar. Tvärt om har Frankrike som bekant spelat en ledande roll och EU:s utveckling har under långliga tider präglats av fransk tradition och fransk byråkrati. Förändringens vind inom EU har dock efterhand blåst allt snålare och fransmännen upplever nu att deras möjligheter att styra processen blir allt mindre.
Tyskland agerar mer självständigt som en följd av återföreningen mellan Väst- och Östtyskland. Men framför allt är det utvidgningsprocessen inom EU som påverkar Tysklands och Frankrikes relationer och betydelse. Man behöver bara fundera över vad Polens inträde betyder för maktbalansen inom EU. Med sina nära 40 miljoner invånare och en expanderande ekonomi intar polackerna en position inom EU som automatiskt flyttar tyngdpunkten i tysk politik. Nödvändigheten av och fördelen med att vända sig mer mot Östeuropa inkräktar därmed på den tidigare så självklara relationen med Frankrike.
Kort sagt — den globala och den europeiska utvecklingen har hunnit i kapp Frankrike. Plötsligt är landet reducerat till en stat bland många. Inte mer framstående än andra utan snarare med fler problem att lösa och i vissa fall på efterkälken.
Liksom hos oss tror många fransmän att lösningen är att säga nej till EU:s fortsatta utbyggnad. Säkerligen stöds detta nej av de lågutbildade, de lågavlönade, de arbetslösa och i hög grad av den franska landsbygdens invånare. Det är ett nej från de hotade, de utsatta och de rädda.
Det är förmodligen inte ett nej till Europa utan snarare ett förtvivlans försök att besvärja den ekonomiska utvecklingen. Ett försök att blunda och hoppas att när man öppnar ögonen har spökena försvunnit och den franska Sörgården — om nu någon sådan motsvarighet finnes — ska visa sig bestå.
Sedan Holland också sagt ett kraftfullt nej är det alldeles klart att det nuvarande förslaget till en europeisk konstitution är stendött och bortom gränsen för alla upplivningsförsök. I England och i Sverige kommer Labour och socialdemokrater att lättade andas ut, eftersom en intern partikris nu kan undvikas. Det föreligger strax varken behov av att ratificera konstitutionen eller av att godta kraven på en folkomröstning.
Men alla, som är övertygade om att den Europeiska unionen är vår enda garant för långsiktig fred i Europa och att de fattiga före detta öststaterna måste tas in i gemenskapen som ett led i denna fredsprocess, har all anledning att fråga sig "vilka vägar står fortfarande öppna?"
Rimligen ligger möjligheterna inneslutna i det faktum att flera eller rent av de flesta av det avvisade konstitutionsförslagets enskildheter torde vara acceptabla för många av dem som nu röstat nej.
En bättre samordning av utrikes- och säkerhetspolitiken för att öka Europas inflytande torde vara lätt för många att acceptera. En gemensam organisation för att bekämpa den internationella brottsligheten likaså. De flesta torde nog också kunna acceptera inskränkningar i nationell vetorätt för att göra det utökade EU beslutsfähigt.
Låt oss därför tro att Europas integrerade ekonomi står pall för detta stormangrepp från missnöjets nationalister, som försöker hejda eller rent av vända utvecklingen. Ty om Europa inte är berett att gå in i framtiden, kommer vi snart finna att vägen dit redan trafikerats och blockerats av USA, Japan, Kina och Indien.
Det borde vara möjligt att efter hand och med många små steg uppnå det mesta av det som konstitutionen eftersträvar. Återstår således det gamla vanliga harvandet med köpslagan, dagtingan och all sköns kompromisser. Ett föga glamoröst arbete, som ändå har visat sig vara tillräckligt för att utveckla den europeiska gemenskapen.
Bo Pellnäs
Överste av första graden och fristående kolumnist
Överste av första graden och fristående kolumnist