upptäckt.
I Sverige kom opinionen mot Vietnamkriget främst att omfatta ungdomar på vänsterkanten. Det var inte så egendomligt. De äldres uppfattning om USA hade präglats under femtiotalet av den roll landet hade spelat när Hitler besegrades, men även av den amerikanska kulturen som med oerhörd styrka omfamnade oss alla.
Många betraktade också Vietnamkriget ur det kalla krigets synvinkel. Dess bistra verklighet stod skrämmande klar när Sovjetunionen 1968 slog ner tjeckernas försök att ta ett första steg mot demokrati. Pragvåren fick ett hastigt slut och skräcken för Sovjetunionen grep ånyo Eurpa.
Den yttersta vänstern tilläts länge att ensam kritisera USA, vilket i flera europeiska länder bidrog till den ungdomsrevolt, som snart nog skulle bli ett högljutt inslag i den politiska vardagen.
Vår syn på världen följde blockgränsen i svensk politik. Det fick egendomliga följder. Vänstern hängav sig åt revolutionsromantik. Olof Lagercrantz iklädde sig kinesuniform och hyllade diktatorn Mao. Andra, som Birgitta Dahl,
kom senare att försvara Pol Pots regim i Kambodja och fortfarande hänger massmördaren Che Guevara som idolbild på många väggar.
Den svenska högern erkände egentligen aldrig att USA:s bombningar tidvis bröt mot krigets lagar och inte skilde på militära och civila mål. Massakern i Song My, där amerikanska soldater slaktade alla innevånare i byn, ledde till en rättegång men straffet för löjtnanten Calley blev försumbart.
När vi nu ställs inför Irakkriget är bilden i många avseenden densamma, i några dock definitivt annorlunda. Borgerliga politiker och ledarskribenter (UNT är ett undantag) tassar fortfarande som katten kring het mjölk, medan folk i allmänhet inte tycks ha svårt att ta ställning mot USA:s krig.
De största borgerliga tidningarna beskriver Irakkriget utifrån ideologiska utgångspunkter och framhåller gärna den demokratiska process, som man anser har inletts i Irak. Man diskuterar när USA kan dra tillbaka sina trupper utan att fundera på om amerikanerna överhuvudtaget överväger detta.
Vissa fakta nämns alltmer sällan:
USA presenterade falska bevis i säkerhetsrådet för att genomdriva stöd för en invasion ( påståendet om export av nukleärt materiel från Niger till Irak).
I den amerikanska propagandan kopplades Saddam Hussein till attacken mot World Trade Center den 9 september, med resultat att en majoritet av amerikaner nu tror att detta är sant.
Påståenden om att Irak hade eller höll på att anskaffa massförstörelsevapen var helt ogrundade. Länge angavs dock dessa vapen vara skälet till varför man måste gå i krig.
Trots att vicepresident Cheney har varit nära knuten till oljeindustrin och trots att president Bushs förmögenhet och valkampanjer underbyggts av oljeindustrin talar sällan borgerliga tidningar om oljan som ett starkt motiv för att invadera Irak.
Under Vietnamkriget kom det kalla krigets förutsättningar att dämpa eller eliminera kritik mot USA från det borgerliga blocket. Nu förefaller rädsla för terrorister och islam hindra många från att kalla en lögnare för en lögnare.
Det är beklagligt när ledarskribenter undviker att ta moralisk ställning. Irakkriget riskerar att förstärka två radikala ytterlighetsgrupper i Sverige. En består av USA-fientliga motståndare till alla former av en global ekonomi. Den andra är också nationalistisk, men då utifrån en rasistisk övertygelse och främst fientlig mot invandrare och islam. Båda lägren finns redan på plats men är dessbättre hittills utan inflytande.
Ett litet land som Sverige måste oftast agera pragmatiskt och realpolitiskt. När det gäller de stora frågorna har vi inte råd med det. Då måste vi kräva att stormakternas politik är moralisk, att lögnen inte blir ett maktmedel och att internationella fördrag och spelregler följs.
Inga syften, hur väl de än formuleras, kan försvara att stormakterna trampar på sådana normer. Vi som tror på demokratin måste ta tydlig ställning och inte lämna fältet fritt för utomparlamentariska grupper.
Bo Pellnäs
Överste av första graden och fristående kolumnist i UNT