Perspektivet är fel
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nu visar det sig att Sverige är ett enastående föredöme även i fråga om integrationen av invandrare. Det är alltså inte bara så att finansministern får bana sig väg genom skaror av beundrare i Bryssel. Även Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren meddelar nu på DN Debatt att länder som Tyskland och Nederländerna "imponera(n)de och avundsjukt" sneglar på det lysande föredömet Sverige.
Med all respekt för att det är valår och att varje myndighetschef instinktivt känner att skönmålning av det egna verksamhetsområdet är vad som förväntas borde de också ägna någon fundering åt vad dessa uppvisningar innebär för deras egen långsiktiga trovärdighet. Andreas Carlgren har ju ändå gjort sig känd som en i grunden intellektuellt reflekterande person med integritet.
Det må så vara att Sverige statistiskt står sig förhållandevis väl i jämförelse med de flesta andra EU-länder, vilket Andreas Carlgren gör en stor poäng av. Men därav följer ju inte med automatik att den svenska integrationspolitiken nödvändigtvis är bra. Det kan ju vara så att den bara är något mindre dålig än i en rad andra europeiska länder.
Omkring 64 procent av invandrarna i Sverige har jobb, för svenskfödda är siffran 80 procent. Men frågan är vad denna klumpsumma egentligen säger.
I arbetsmarknadsstatistiken räknar Integrationsverket in alla de 400 000 norrmännen, danskarna och finländarna. Dessa nordiska invandrare är rimligen i praktiken både helt integrerade och etablerade i det svenska samhället.
Med dem i vågskålen blir naturligtvis siffran för andra, mer långväga invandrargrupper i motsvarande mån sämre. Av invandrade irakier är till exempel sju av tio utan jobb och för somalierna är siffran ännu sämre.
I stället för att förlora sig i statistiska jämförelser, mer eller mindre relevanta, borde Integrationsverkets chef fråga sig om det perspektiv som han valt att anlägga verkligen är det rätta.
Skall man prioritera vaggvisan framför väckarklockan när det finns så många, och i en del fall växande, problem i integrationspolitiken?
Som folkpartiet visat i en rad förtjänstfulla kartläggningar växer antalet utanförskapsområden — där arbetslösheten är hög och valdeltagandet lågt, liksom utbildningsnivån.
Kvaliteten på svenskundervisningen har på senare tid allt mer kommit att ifrågasättas. Kanske borde den omständigheten dämpa generaldirektörens belåtenhet något.
Och hur går det med de välutbildade invandrarna? Är en person med läkarexamen som kör taxi verkligen integrerad?