Att han nu helt frångår denna kurragömmalek och både meddelar att det kommer en regeringsombildning, och att Margot Wallström erbjudits en statsrådspost, måste rimligen ses som ett belägg för hur skakad den dominerande delen av det socialdemorkatiska maktetablissemanget är över det starka stödet för Margot Wallström inom rörelsen.
Göran Persson vill förvisso avgå, men han har verkligen inte tänkt sig något annat än att han själv skall bestämma vem som skall efterträda honom - och i varje fall skall det inte bli Margot Wallström, som inte bara tillåter sig att till och från hysa avvikande åsikter utan också begår majestätsbrottet att ge öppet uttryck åt dem.
Nu skall alltså Margot Wallström neutraliseras. Dels skall hon förödmjukas genom att hållas på halster i frågan om sin framtid som EU-kommissionär - trots att alla sakskäl talar för att hon borde få fortsätta fem år till.
Men framför allt skall hon alltså erbjudas en statsrådspost. Tanken med det torde ha varit att hon då, åter, skulle hamna i statsministerns skugga och gärna också malas ner i den dagliga kampen med någon lagom hopplös sakfråga.
Nu har hon redan hunnit tacka nej - via Dagens Nyheter, pikant nog. Och då kan hon i stället framställas som en svikare. "När partiet kallar ställer man upp", mästrar Persson - och gör man det inte är man, underförstått, en sämre sorts socialdemokrat - verkligen inte värdig förtroendet att bli partiledare och statsminister.
Så ser det ut, det gammaldags, handfasta maktspelet som älskas av grabbarna i bunkern av socialdemokratisk modell i Rosenbad. Frågan är hur stor entusiasm uppvisningen framkallar i socialdemokratins djupare led.
Egentligen är det nog Göran Persson snarare än Margot Wallström som är problemet. Han har tröttnat på det slitsamma statsministerjobbet. Avsikten var att han skulle efterträdas av Anna Lindh vid den s k mellankongressen för en dryg månad sedan.
Nu blev det inte så och Göran Persson visar allt oftare leda och trötthet. En naturlig följd blir då att diskussionen om efterträdare tar fart. Till skillnad från vid tidigare tillfällen är den spontan och inte hårt styrd.
Men vill Margot Wallström? Och får hon? Hon som utmanar den allra heligaste av partiets föreställningar när hon hävdar att "andra länder både kommit i kapp och gått förbi den svenska välfärden på flera områden".