Persson erbjuder politik i lös vikt
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var ju bara några månader sedan som statsministern suckade och stånkade över samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet. Detta samarbete var, meddelade han då, "tömt på kraft". Den uppenbara slutsatsen av det uttalandet var att samarbetet rimligen skulle ersättas med något annat under nästa mandatperiod — om vänsterblocket åter skulle få majoritet.
Men vid statsministerns frågestund i riksdagen häromdagen var det ett påtagligt annat ljud i skällan. Socialdemokratin har haft "ett konstruktivt samarbete" med samarbetspartierna som man hoppas kunna fortsätta efter valet. Den modell som nyss var "tömd på kraft" och mogen för slaktbänken är nu alltså återuppstånden som ett sentida exemplar av galten Särimner, grisskär och glatt grymtande.
Statsministern tänker sig alltså att, precis som i valen 2002 och 1998, "söka mandat för en socialdemokratisk regering". Det skall, meddelade han därutöver, vara "en stark regering" med "en tydlig politik" — av ett slag som svenska folket "vill fortsätta att ha".
Frågan är hur långt bäst före-datum detta lösa och luftiga tankebygge har? Var kommer miljöpartiet och vänsterpartiet in i bilden?
Frågan är också hur språkrören Eriksson och Wetterstrand och vänsterledaren Ohly, som inte längre kallar sig kommunist utan att ha upphört att vara det, innerst inne kände sig när Göran Persson stöddigt marginaliserade dem till nära nog obefintlighet.
För sanningen är ju att alla tre vid många tillfällen, och så morskt de förmått, gjort klart att de kräver en regelrätt koalitionsregering för att fortsätta samarbetet med socialdemokraterna efter valet (om detta skulle bli aktuellt). Alternativet, har de mycket tydligt låtit förstå, är att gå i opposition.
Antag, under dessa förutsättningar, att det trots allt blir en vänstermajoritet i riksdagen och Göran Persson uppfattar ett sådant valutslag som det sökta mandatet för en socialdemokratisk regering.
Hur agerar stödpartierna då? Antingen står de vid vad de sagt före valet, och går i opposition. Eller så underkastar de sig diktatet från Rosenbad, till priset av förlorad trovärdighet och intern demoralisering.
Visst kan en socialdemokratisk minoritetsregering hanka sig fram rätt länge även utan stödpartiernas hjälp. För att den skall falla måste ju alla de övriga partierna, från vänster till höger, vara överens om att fälla den. Det är inte särskilt sannolikt.
Men inte blir det i så fall fråga om en "stark regering" med en "tydlig" politik. Det blir en regering som får kryssa sig fram och laga efter råd och lägenhet, och som i en del frågor säkert kommer att vara utlämnad åt de förfördelade tidigare stödpartiernas nåd. Det blir varken starkt eller tydligt.
Om detta vill de tre tala så tyst som möjligt före valet, för att efter valet — om möjlighet ges — bryta arm i svettiga nattmanglingar, där väljarna kommer att sakna all insyn och allt inflytande.
Något regeringsalternativ kommer de tre inte att presentera för väljarna. Det vore för att tala perssonskt nyspråk "att ge sig ut på äventyrligheter". De tre partierna kommer alla med sina valmanifest. Alla inser att inget av dem kommer att få sin vilja igenom i alla frågor — men vilken gemensam politik de eventuellt kommer att kunna kompromissa ihop sig om efter valet är det alldeles för "äventyrligt" att tala om före valet. Väljarna får finna sig i att sväva i okunnighet.
I detta val representerar de borgerliga partierna ett majoritetsalternativ i regeringsfrågan — och vänsterblocket ett minoritetsalternativ.
Det är följaktligen de fyra partierna i Allians för Sverige som, trots födslovåndor, kommer att kunna presentera ett gemensamt regeringsprogram för väljarna före valet att ta ställning till i valet — medan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet försöker fresta med en oöverskådlig politik i lös vikt.