De tre statsråden i utrikesdepartementet - Laila Freivalds, Carin Jämtin och Barbro Holmberg - har också skrivit tackbrev till medarbetarna med beröm för insatserna.
Inget ont i varken det ena eller det andra brevet. Det har naturligtvis gjorts stora och självuppoffrande insatser av många medarbetare inom regeringskansliet i allmänhet och UD i synnerhet.
Det är bara det att agerandet är en smula genomskinligt. Efter att både utrikesministern och, i synnerhet, statsministern föga välbetänkt skyllt ifrån sig på dålig information från underställda tjänstemän blev det nödvändigt att försöka ställa till rätta och rädda vad som räddas kan.
Skall man ta statsministern på orden blir slutsatsen att han har en något sirlig syn på UD. Det är som om han främst såg departementet som ett sentida kabinett för den utrikes brevväxlingen, där dokument utväxlas i maklig menuettakt och presenteras för relevant makthavare på silverbricka - och där inget kan göras innan detta skett.
Men i stället för denna närmast groteska koncentration på frågan om exakt när statsråden fick tillgång till faxmeddelandena från ambassadör Jonas Hafström i Bangkok borde han snabbt lämna detta stickspår.
För sanningen är ju att det som ambassadören med förvisso föredömlig snabbhet meddelade var allmängods i alla tv-kanaler redan tidigt på annandagen. Att det skett en stor katastrof, vars vidd vidgades för varje timme, visste varje tv-tittare. Det fanns all anledning att "trycka på knappen" redan på söndagen.
Problemet är inte flödet av faxmeddelanden på UD, utan att det inte tycks ha funnits någon knapp att trycka på.
Det har, som folkpartiet visade i en sammanställning i går, inte saknats utredningar och rekommendationer om krishantering av olika dignitet.
I mars 2002 sade riksdagen nej till ett förslag från bl a folkpartiet om att inrätta ett särskilt kriskommando i regeringskansliet. I stället skulle regeringskansliets förmåga att hantera extrema fredstida situationer förbättras.
Men inget tycks ha hänt. Statsrådsberedningen deltar inte i krisövningar. Det är den verkligheten statsministern borde begrunda i stället för att fäkta vidare med faxen.