Persson pratar på
Om ett budskap upprepas om och om igen kommer det av många förr eller senare att uppfattas som sant. Detta vet taktikern Göran Persson om och det var av flera skäl intressant att ta del av hans tankar i de olika intervjuer han gett de senaste dagarna.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Statsministern har utmärkt sig som en mycket skicklig taktiker — med euroomröstningen som undantag — och dessutom en mycket öppenhjärtig sådan.
Alltså är det knappast förvånande att han delvis bryter konventionen att inte öppet peka ut en efterträdare genom att peka ut flera regeringsmedlemmar som "bra kandidater". Inte heller är det förvånande att han förutom de givna kandidaterna — Pär Nuder och Thomas Östros — lyfter fram Thomas Bodström, Ulrica Messing, Morgan Johansson och Carin Jämtin. Överraskningar i personfrågor är Perssons paradgren, vilket han visade prov på så sent som vid utnämningen av Laila Freivalds till utrikesminister.
Värt att notera är dock att varken Messing, Johansson eller Jämtin är ansvariga för något departement, liksom att Thomas Bodström inte ens var partimedlem innan han för tre år sedan blev minister. Att det således är Nuder och Östros som är tungviktarna i matchen om den framtida partiledarposten framgår tydligt.
Minst lika intressant som det socialdemokratiska spelet är dock statsministerns syn på sina konkurrenter i den borgerliga oppositionen. Socialdemokraterna har i många år framgångsrikt utmålat moderaterna som huvudfienden. När Fredrik Reinfeldt nu ger det partiet en mjukare framtoning blir det svårare för socialdemokraterna att framställa moderaterna som ett högerspöke med målet att rasera välfärdsstaten.
Vips dyker talet om ett nytt högerspöke upp. Det sker lite här och där — i ett utspel eller i en bisats i en intervju. Det började redan inför valet 2002, då folkpartiets integrationspolitiska program höjde temperaturen i valrörelsen. Punkten om språkkrav för medborgarskap — vilket UNT redan då motsatte sig — fick flera socialdemokratiska företrädare, inklusive regeringsmedlemmar, att tala om folkpartiet som ett främlingsfientligt högerparti. Eftersom partiet i samma integrationsprogram pläderade för en ökad invandring insåg till slut även valnervösa socialdemokrater att påståendet om främlingsfientlighet fullständigt saknar grund.
Men Persson och socialdemokraterna ger sig inte. I skolpolitiken heter det att folkpartiets krav på kunskaper och ordning och reda i klassrummen är högerpolitik. Sedan gör Thomas Östros sitt bästa för att ta efter folkpartiets förslag. Och nu senast var det för att folkpartiet under sitt landsmöte ägnade stor kraft åt att diskutera brottsbekämpning och rättsstaten. Förslaget om att tillåta buggning kan med rätta kritiseras, men är uppenbarligen inte mer höger än att även Thomas Bodström kan lägga samma förslag och fler därtill.
När Göran Persson nu i en intervju påstår att "folkpartiet snabbt kommer att ta sig ut i högerpositionen" är det inte för att påstående är sant — utan för att han önskar att det vore det. När några opinionsmätningar visar att Persson tappar väljare till både Reinfeldt och Leijonborg saknar statsministern helt enkelt sitt gamla högerspöke och gör vad han kan för att skapa ett nytt.