Perssons ideologiska skafferi är tomt
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Orsaken till det ligger i öppen dag. Sedan Allians för Sverige, det alltmer systematiska och organiserade samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna, tog form har opinionsläget i svensk politik genomgått en dramatisk förändring.
Innan alliansen såg dagens ljus låg den regerande socialdemokratin med de båda stödpartierna i en stabil och till synes orubblig ledning i flera år. Utgången av 2006 års val föreföll given.
Nu är bilden sedan mer än ett år diametralt motsatt. Det är alliansen som har ett försprång — ibland större, ibland mindre, men på det hela taget stabilt.
Det är, som moderatledaren Fredrik Reinfeldt noterade, tio partier med ambitioner att ta plats i riksdagen som ställer upp i valet — men bara ett regeringsalternativ, om man därmed menar flera partier som är eniga om att samarbeta i regeringsställning om de får majoritet i väljarkåren och i det syftet utformar ett gemensamt regeringsprogram.
De tre partier som i dag utgör riksdagsmajoriteten — socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet — har nu slitit på varandra i sju år i ett samarbete som visserligen varje år resulterar i en vårbudget och en statsbudget, mer eller mindre mödosamt hopkomna, men numera framför allt tycks alstra irritation mellan de inblandade parterna. De bägge stödpartierna kräver koalition efter valet vid vite av att rösta nej till en socialdemokratisk regering, men socialdemokratin slår dövörat till inför dessa förvisso inte överdrivet trovärdiga propåer.
Däremot tycks det råda en på sitt sätt rörande enighet mellan de tre om att det nuvarande samarbetet nått vägs ände — "är tömt på all kraft", som statsministern brukar uttrycka det.
Att alliansen är offensiv och har en tydlig reformagenda, medan socialdemokraterna mer försvarar det bestående är logiskt mot bakgrund av att socialdemokraterna nu i tre mandatperioder, varav två i samarbete med v och mp, suttit i obruten regeringsställning medan de borgerliga partierna hela tiden varit i opposition.
´Visst är det svårt för den som haft det direkta ansvaret under så lång tid att utveckla nya idéer och se med friska och kritiska ögon på sitt verk. En viss trötthet och passivitet smyger sig naturligen på.
Men att regeringspartiets ideologiska skafferi är så tomt som det framstod i gårdagens debatt är ändå en smula överraskande.
Statsminister Göran Perssons försvar för regeringens fögderi löpte längs två linjer. Dels jonglerade han fräckt och fördomsfritt med statistik i syfte att visa att Sverige ligger i topp såväl i fråga om välfärd som när det gäller praktiskt taget varje annan social och ekonomisk mänsklig aktivitet. Folkpartiledaren Lars Leijonborg punkterade effektivt de värsta statistiska utsvävningarna.
Men framför allt ligger socialdemokratins fokus och engagemang i dag på att försvara bidrag och ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen.
En alternativ strategi, som alliansen följer, kunde ju vara att fokusera på att skapa och förbättra förutsättningarna för nya arbeten med hjälp av en politik som stimulerar företagare och företagande. Men regeringen nöjer sig, som så många gånger förr, med att hoppas att en förbättrad konjunktur skall ge de nya jobben.
Det är en alldeles för passiv attityd i en tid när globaliseringen obönhörligen skapar helt nya förutsättningar för svensk ekonomi. Det är ju möjligt att inte heller allt som alliansen föreslår ger önskat resultat, men chansen är onekligen större om man faktiskt har några offensiva förslag.
Utbildningssystemet är förstås av strategisk betydelse för den som bestämt sig för att konkurrera med kvalitet och inte låga löner. Mot sina tidigare vanor avstod Göran Persson från att såga folkpartiets
utbildningspolitik jäms med fotknölarna. Kanske ser vi här början på ett uppvaknande, intressant och klädsamt i så fall, men långt ifrån tillräckligt för att klara framtidens krav.