Perssons selektiva minne

Ni vet hur det brukar se ut. Han står i talarstolen, tar av sig glasögonen och tittar med bekymrad min ut över församlingen. Och säger:— Jag minns hur det var efter den förra borgerliga regeringen. Stora budgetunderskott och en sönderkörd ekonomi. Det var jag som fick städa upp.

Uppsala2005-06-30 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Gång efter annan upprepar statsminister Göran Persson denna historia. Ju närmare valdagen och ju läg­re opinionssiffror för socialdemokraterna, desto större energi brukar ägnas åt att tala om de borgerliga partiernas ekonomiska lättsinne och deras skuld för den djupa 1990-talskrisen.

Som alla myter rymmer även denna ett korn av sanning. Budgetunderskotten under den borgerliga regeringen Bildt var verkligen stora. Det hårdnackade försvaret för kronan framstår i backspegeln som ett misstag. Bildtregeringen kunde ha mildrat krisen genom att ha gjort vissa saker annorlunda.

Men resten av statsministerns historieskrivning är inget annat än myt. Det var inte den borgerliga regeringen Bildt som körde sönder den svenska ekonomin. Utförslöpan inleddes redan på 70- och 80-talet.
I en bilaga till regeringens egen budgetproposition år 2001 skriver finansdepartementet bland annat att "ett första avgörande beslut (som ledde till krisen) var devalveringen 1982". Den gjordes av dåvarande s-regeringen Palme. Flera andra händelser, beslut och icke-beslut på 80-talet ledde till att ekonomin föll ihop i början av 90-talet.
Göran Persson väljer dock att strunta i finansdepartement. Här handlar det ju om att skrämma väljarna.
Men det stannar inte där. Som Timbros Johnny Munkhammar visade i gårdagens Expressen hade socialdemokraterna knappast hanterat 90-talskrisen bättre än den borgerliga regeringen. Tvärtom.
Det framgår när man tittar på deras skuggbudgetar. År 1992 accepterade socialdemokraterna ett lika stort underskott som regeringen. Två år senare pekade s-alternativet på ett 30 miljarder större underskott än den borgerliga regeringens budget. Om statsministern hade fått ägna andra halvan av 90-talet åt att städa upp efter sitt eget parti hade han alltså haft det betydligt tyngre — och det var ju redan tungt nog.

Nog vore det trevligt om kommande valrörelse kunde handla om hur framtidens problem ska lösas — inte minst hur fler företag ska växa fram och fler människor därmed får växa genom att komma i arbete. Men om nu statsministern hellre vill diskutera minnen kan man åtminstone begära att han gör ett mindre selektivt urval.
Läs mer om