Perssons tio år av idélöshet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den 15 mars 1996 valdes han till Ingvar Carlssons efterträdare som partiordförande för socialdemokraterna, och sex dagar senare trädde han till som Sveriges statsminister.
En socialdemokratisk partiordförande har ett fåtal, men desto mer handfasta uppgifter. Viktigast av allt är att hålla ihop partiet. För den händelse partiet av någon pinsam anledning skulle råka befinna sig i opposition är den allt annat överskuggande uppgiften att återföra det till Rosenbad. Och väl där har försvaret av regeringsinnehavet högsta prioritet.
Dessa uppgifter har han förvisso klarat. Göran Persson är sin generations skickligaste utövare av det politiska hantverket, slagkraftig och hårdför debattör, med en vid behov rent lysande retorik. Vid en milstolpe som denna bör det finnas generositet nog
att ge det erkännandet även av dem som vanligen är den nuvarande statsministerns politiska motståndare.
Göran Persson är alltså en skicklig politiker. Men är han också en statsman? Ser han längre än till den snäva dagspolitiken? Är han beredd att ompröva och rent av göra sig av med förlegat tankegods? Vågar han lyfta blicken och, efter fördomsfri intellektuell prövning, låta vidare och mer avlägsna perspektiv utmana även invanda för att inte säga ingrodda föreställningar inom sitt parti? Skulle han kunna bli en "återtågets hjälte", som en gång Ingvar Carlsson?
Svaret på alla dessa frågor är nej. Göran Persson uppskattar och trivs med ämbetet. Både med makten, som han systematiskt centraliserat till sig själv, och den representativa och ceremoniella sidan. Till åthävorna och det yttre kan han, i varje fall på håll, ibland te sig förvillande lik en statsman.
Men någon statsman till substansen har han inte blivit under dessa tio år, och lär inte heller bli. Inte så att det inte skulle ha funnits positiva ansatser. I sitt första tal som partiledare signalerade
han ett positivt engagemang i en för socialdemokratin ovan riktning när han talade om att "Baltikums sak är vår". Det lät bra, men rann snart ut i sanden. Och nästa gång han uttalade sig med bäring på länderna i Öst- och Centraleuropa kom han med sina skamliga slappheter om risken för "social turism".
I Göran Perssons person kan man se hur ett respektingivande och hedrande engagemang kan förenas med en upprörande demokratisk tondövhet. Samme man som med djup intensitet och inlevelse talade om Förintelsen och arrangerade Förintelse-konferenserna — och då föreföll att förstå allt — kunde några år tidigare på kinesisk botten hosta fram hyllningsharanger till "stabiliteten" i den kinesiska diktaturen, som om hans horisont inte sträckte sig längre än till Katrineholms kommungräns.
I grunden är nog Göran Persson mer av Gunnar Sträng än av Olof Palme. Finansministern med de hårda nyporna snarare än internationalisten med de högt flygande, men också ofta ihåliga, visionerna. (Och strängt taget ligger väl också hans retorik närmare Strängs än Palmes ...)
Svagheten med den profilen blir i turboglobaliseringens tid allt mer uppenbar. Vi befinner oss i en värld som förändrats snabbt på det senaste decenniet, och fortsätter att förändras snabbt. Men herren till Harpsund lutar sig trankilt tillbaka och hänvisar med en förströdd gest till den svenska modellen.
Men är det så säkert att den svenska modellen håller även i framtiden? Måste det inte finnas en öppenhet, en intellektuell beredskap för att framtidens utmaningar — som kommer allt snabbare — kan komma att tvinga fram inte bara måttliga justeringar utan rent av grundläggande förändringar av den svenska modellen?
Socialdemokratins ideologiska skafferi är sedan länge tömt. Beredskapen inför framtidens utmaningar är allt annat än god. Ett parti och en politiker som länge suttit vid makten växer i viss utsträckning ihop med den.
För Göran Persson stundar den sista valstriden. Kanske räddar högkonjunkturen regeringsmakten. Men följderna av tio års idélöshet får efterträdaren hantera — och Göran Perssons slutgiltiga eftermäle lär inte bli opåverkat.