Det är inte utan att det gamla 4-procentsmålet kommer till heders igen. Vid en pressträff i riksdagen i går tillkännagav statsminister Göran Persson att han tror att regeringen kommer att klara målet om 4 procents öppen arbetslöshet till valet 2006.
Den minnesgode erinrar sig att den då som statsminister tämligen nye Göran Persson år 1997 utfärdade löftet att den öppna arbetslösheten inom fem år skulle ner till 4 procent.
Detta lyckades också till jubelfanfarer från regeringens samlade kår av pressekreterare. Men när sedan arbetslösheten, även den öppna, började stiga var diskretionen i regeringskansliet desto mer påtaglig.
Det fanns skäl att ställa frågan vilken som var den djupare meningen med detta löfte. Var det att uppfylla det endast för en kort period, för att arbetslösheten sedan åter skulle få sticka i väg i flera års tid?
Något svar på denna intrikata fråga har förstås aldrig levererats, men resultatet har likväl blivit just att den öppna arbetslösheten under några månader låg nere på fyra procent och sedan steg.
Förra året låg den på 4,9 procent, förra månaden hade den klättrat upp till 5,8 procent. Nu räknar statsministern med att den skall bli 5,5 procent i år och 5,3 procent nästa år. Till valåret 2006 förväntas den störtdyka ner till 4 procentsnivån.
Det kan regeringen förmodligen klara. Det finns nämligen ett stort batteri av åtgärder som kan vidtas för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken. Dessutom hoppas statsministern att den konjunkturuppgång som alla väntar på "skall ge den stora draghjälpen".
Vi skall alltså få se hur historien upprepar sig. Regeringen skall genom heroisk kamp mot arbetslöshetsstatistiken pressa ner den öppna arbetslösheten till fyra procent, stolt slå sig för bröstet och sedan titta bort när siffrorna snart nog stiger igen.
Hur vore det med riktiga ågärder för att stimulera tillväxt och sysselsättning i stället för en repris på denna torftiga komedi?