Svensk ekonomi återhämtar sig snabbare än någon kunnat förutspå. Bruttonationalprodukten växte med 1,4 procent under sista kvartalet 2012, jämfört med året före. ”Alla komponenter slog förväntningarna. Både inhemsk efterfrågan och exporten blev bättre än väntat”, skriver banken Nordea i sin kommentar och får medhåll från experterna på de övriga storbankerna. Statistiska centralbyråns (SCB) statistik visar också på ökad sysselsättning under slutdelen av 2012, 0,5 procent.
Det är förstås mycket välkommet efter en höst och vinter som präglats av osäkerhet och varsel inom industrin. Men att faran inte är över visar inte minst den senaste veckans händelser. Det italienska valet gav inte ett resultat som borgar för en fortsatt trygg återhämtning. Ännu värre för svenska jobb i exportindustrin är läget på andra sidan Atlanten, där USA glider över budgetstupet och tappar fart.
Det känns en aning märkligt att i TT:s rapportering läsa de positiva omdömena från samtliga bedömare i kontrast mot finansminister Anders Borg (M). Dysterkvisten Borg vill inte ropa hej, skriver TT: ”Det är bra att det sker en stabilisering som ligger i linje med vad vi och andra prognosmakare har räknat med, men man måste vara medveten om att de politiska nedåtriskerna är fortsatt tydliga i ekonomin och kan komma tillbaka och spöka”, säger Borg.
Det är alltså samma Borg som under hela fjolåret kritiserades för sina glädjeprognoser då han låg en bit över andra bedömare. Nu när han fått rätt lägger han sig på andra sidan och varnar för riskerna, mer som fallet var under 2010-2011.
Oppositionen, som politiska talespersonen Magdalena Andersson (S), kommer säkert att försöka plocka politiska poäng även på detta, men det kommer att bli svårare. En försiktig finansminister, med både hängslen och livrem, har varit ett framgångsrecept tidigare och kommer att bli så igen när Anders Borg ska möta väljarna 2014.
Nej, Socialdemokraterna kommer nästa år att sätta in stöten på jobben, och hävda att regeringen inte kan råda bot på den höga arbetslösheten, en arbetslöshet som sannolikt kommer att ligga kvar på 7–8 procent nästa höst.
De fyra regeringspartierna kommer att svara att sysselsättningen ökat nästan konstant under alliansens tid. Men detta har inte gjort att arbetslösheten sjunker då Sverige fått cirka en halv miljon fler invånare jämfört med 2006. Arbetskraften har ökat ännu mer då babyboomens barn, födda 1989–1992, kommit ut på arbetsmarknaden. Sedan kommer mindre barnkullar igen, vilket just nu märks i gymnasieskolan. Och sedan ökar det kraftigt igen.
Så där kan man hålla på, och frågan är om det verkligen är meningsfullt att fortsätta räkna arbetslösheten i procent. Regeringen har infört begreppet sysselsättningsgrad, och fått kritik för det, men frågan är om inte det är det måttet som blir mest använt på sikt.
Det politiska alternativ som bäst ökar sysselsättningen är också det som är bäst på att fixa nya jobb. Arbetslösheten går upp och ned ändå, på grund av de yttre omständigheterna och oavsett politiska beslut. Regeringens hopp tycks för tillfället vara att den inte stiger alltför mycket fram till valrörelsen.
Oavsett statistik och politisk taktik är det förstås bra att hjulen börjar snurra igen i Sverige, även om det skulle vara tillfälligt. Den framtidstro som i mångt och mycket saknats under höst och vinter kan nu delvis komma åter.