Peter Eriksson trampar i klaveret
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta miljöpartiets ärliga engagemang för de gömda flyktingarna, men all anledning att kritisera det sätt på vilket partiets ledande företrädare valde att marknadsföra överenskommelsen med regeringen.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson föll för frestelsen att omedelbart inkassera den politiska framgång för sig och sitt parti som han anser att uppgörelsen är. Problemet är dock att uppgörelsen inte är särskilt tydlig. Den är snarare en politisk avsiktsförklaring, som må vara sympatisk i sig men som inte ger särskilt mycket av klarhet och ledning — som det ju inte sällan blir när trötthet och tidsnöd pressar fram beslut som skulle ha behövt mer tid för att mogna.
Språkröret Peter Eriksson gav besked om att "de flesta" flyktingbarn kommer att få stanna och att "alla" kommer att få en ny prövning. Frågan är hur han kan vara så säker på det. De flyktingar som nu gömmer sig har ju i allmänhet redan fått avslag på sin asylansökan enligt den lag som alltjämt gäller. Varför skulle "de flesta" få ett ändrat, positivt, beslut om prövningen av deras ansökningar genomförs enligt samma lag som gällde när de fick avslag i förra försöket?
Det förefaller som om miljöpartiet dels bortser från tidsfaktorn, dels försöker sig på en principiellt äventyrlig tolkning av innebörden av uppgörelsen.
Vad de bägge stödpartierna, med goda humanitära och sakliga skäl, försökte åstadkomma var en s k flyktingamnesti — i och för sig ett oegentligt uttryck eftersom flyktingarna inte begått något brott genom att söka asyl utan tvärtom utnyttjat enmänsklig rättighet. Syftet med amnestin var att åstadkomma rent bord i samband med att den nya instans- och processordningen för prövning av asylansökningar infördes. Därmed skulle domstolarna få rent bord och asylprocessen en nystart. Nya flyktingar skulle inte behöva vänta i åratal av nervslitande ovisshet på besked — och de gamla flyktingarna, redan prövade i det gamla, sämre systemet, skulle få asyl. Inte "de flesta" utan alla, som det blir vid en amnesti.
Men det blev, som alla vet, ingen amnesti. Socialdemokraterna och moderaterna röstade ner kravet i riksdagen, och socialdemokraterna avvisade det i budgetrförhandlingarna. Då kan man inte "kompromissa" utifrån det fallna amnestikravet och landa i slutsatsen att "de flesta" flyktingbarnen skall få stanna. Vad som återstår är den gällande lagen som fortsätter att gälla intill den tidpunkt då den ändras.
Men Peter Eriksson hade en politisk poäng att plocka och framträdde i medierna med uttalanden av innebörden att det nu var fritt fram för gömda flyktingar att utan risk "kunna gå ut i solen".
Och då hände det som inte fick hända. Flyktingar som trodde att de nu var säkra har gripits av polis och satts på plan från Sverige, sedan de förletts av miljöpartiets försäkringar att lämna sina gömställen. Det är djupt upprörande klavertramp.
Nu försöker både språkröret och riksdagsledamöterna vältra över problemet på polisen och Migrationsverket. Dessa borde "ta timeout" och "visa respekt" för det ännu inte fattade beslutet. Det är riktigt dåligt.
Sverige har nämligen inte ministerstyre — lika lite som "partiledarstyre" från partiledare utanför regeringen. Myndigheterna skall rätta sig efter gällande bestämmelser, inte tillfredsställa statsråds (eller språkrörs) mer eller mindre tydligt uttalade önskemål.
Nu kommer det rapporter om att de tre s k samarbetspartierna enats om att andtrutet kasta in jästen efter degen i form av en lag som skall stoppa avvisningarna av barnfamiljer till dess att de fått en ny prövning. Lagen skall, enligt uppgift, börja gälla redan från november. Det låter som en oroväckande kort förberedelsetid. Är det inte upplagt för nya klanterier?
Statsministern var generad i riksdagen i går. Det hade han goda skäl till.